Jag jagar diskrepanser

På jobbet försöker vi hitta samband mellan innehåll och form i litteraturen. Vi försöker hitta författarens stil och se hur den är i samklang med berättelsen. Men när jag kommer hem tar jag av mig min lärarkavaj i brun manchester och förkovrar mig i diskrepanser mellan innehåll och form. Jag älskar att bli lurad av ett vackert yttre och finna ett förskräckligt innehåll. Och jag kan inte tänka mig ett bättre exempel på detta än The Beautiful South.

The Housemartins förenade pop, religion och politik som inga andra. Paul Heaton predikade såväl Jesus som Marx och hopp. Men när The Housemartins splittrades och bildade The Beautiful South tycks han ha förlorat hoppet. Bitterheten och Cynismen blev hans nya förebilder. Sånger om kärlek som aldrig någonsin kommer att fungera, om att alltid råka dricka för mycket och om det ruttna samhället som aldrig kommer bli bättre. Allt insvept i de mest sockersöta melodierna man kan tänka sig. Det är musik som aldrig skulle kunna skada någon. Precis som The Housemartins melodier, och som Jack Penate som häromåret blev anklagad för att spela "provocerande snäll musik" (och vi vet ju vilka hans förebilder är...).

Och det är ju det här jag älskar. När man tror att man lyssnar på världens mest oskyldiga sång, och sen lyssnar lite mer noggrant och upptäcker att det inte är Dalai Lama som inspirerat till texterna. Titlar som Don't marry her, fuck me. Eller det ljuvliga uppbrottsdramat i A little time. Paul Heaton ber om mer tid för att tänka över förhållandet, han håller på att bli kvävd och behöver mer plats för sig själv. Briana Corrigan svarar att han säkert behöver mer utrymme för sitt stora huvud eller för tusen nya sängar. Paul Heaton bönar och ber och till slut kommer han fram till att han ändå älskar henne och vill fortsätta. Det skulle kunna sluta bra. Men Briana Corrigan har ju också fått tid att tänka och kommit fram till en annan slutsats. Så slutar det i uppbrott ändå. Ett typiskt The Beautiful South-drama.

Jag vet inte hur jag kom att börja tänka på dem igen, efter många års uppehåll. Kanske var det någon låt med Stars jag lyssnade på, som påminde om The Beautiful South:s duetter. De senaste dagarna har i alla fall Paul Heatons sånger lyst upp mina resor till Borås med sitt mörker.

Ännu en fin popnyhet!

Kommer ni ihåg Parker Lewis? Kommer ni ihåg grabben med stor blond lugg och färgsprakande skjortor stora som tält? Kommer ni ihåg svoosh-ljuden, "synchronize watches" och den där konstiga stora killen som sen var läkare i Cityakuten?

Nähä. Det var nog bara jag som såg det. Nej förresten, Emil Johansson måste också ha gjort det. Så kallar han sig när han betalar sin hyra, men när han spelar musik heter han, just det, Parker Lewis. Och då handlar det mer om storslagen pop än om knasiga amerikanska high school-serier.

Det kanske bara är jag, men mina tankar går snarare till den unge mannen från Kortedala. Samplingarna, de pampiga arrangemangen och de stora känslorna som inte går att dölja har han gemensamt med Jens Lekman. Men inte som en kopia, utan på ett eget sätt. När Parker Lewis plankar Bruce Springsteen, samplar Chi-Lites och refererar till både Woody Allen-karaktärer och Paul Simon-låtar, samt dränker allt i en ljuv New York-fixering, kan jag inte annat än känna ren lycka. Ren och sann pop-lycka.

Inte nog med att musiken är bra, den är gratis också.

Årets TV-ögonblick...

...skulle kunna vara när Marit Bergman äter kladdkaka med familjen Fredriksson i Enköping och spelar låtar för dem i soffan. Både jag och Sigrid blev lite fuktiga i ögonen. Titta själva.

Religion i serierutor

En vän lånade mig I Never Liked You av Chester Brown, som han tipsat mig om sedan jag började tjata om Craig Thompsons Blankets. I Never Liked You handlar även den om en ung killes uppväxt i ett religiöst hem. En mer nedtonad och implicit berättelse än den sentimentala och känslostormande Blankets (precis som du lovat Gustav!). Ändå träffande. Känslorna puttrar under ytan och den religiösa sfärens påverkan skymtas i de enkla bilderna. Religionen är inte det centrala temat, men finns hela tiden i bakgrunden till berättelsen.

Hur en religiös miljö påverkar en ung människas liv fascinerar mig alltid. Av naturliga skäl. Och jag tycker nog att det är ett alltför tunt utforskat område av litteraturen. Därför rekommenderar jag gärna I Never Liked You. Även om Blankets grep hårdare om mitt hjärta.

Magi

Det här är mest magiskt just nu. Men vad gör den fingerknäppande snubben med Brolle-före-Körslaget-frisyr där egentligen?

Två dagar i Köpenhamn

Lunch...
fika...

middag...

lunch...

fika.

Mitt eviga lidande

Le Clezio får Nobelpriset (ja, det var ett par veckor sen) och Jan Guillou anklagar Katarina Frostensson och "den där Svenbro" för att vara frankofiler. Det låter otäckt. Göran Greider bekänner sig gärna som frankofil och är glad över akademiens beslut. Frankofili? Jag vet vad det handlar om. Jag kan också få en släng av det ibland. Som när jag lyssnar på Phoenix, eller ser en Truffaut. Eller som när jag läste Bonjour tristesse. För att inte tala om när jag ser Les Bleus spela. En kvävande längtan efter en promenad längs Seine och en perfekt boeuf bourgignon.

Men mer svårbotlig är min anglofili. Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det redan med de brittiska barnprogrammen på 80-talet, som de snusförnuftiga barnen på Junior Gazette. Helt säkert är att det befästes under 90-talet. Kommisarie Morse på SVT. Morrissey sjunger The More You Ignore Me, The Closer I Get och jag är för evigt såld. Några månader i Brighton mitt under det brinnande kriget mellan Blur och Oasis. Jag går till HMV och köper både Parklife och Definitely Maybe. Tittar ut över the Pier och läser NME. Sen vågen av Jane Austen-filmer. Hedarna, kostymerna, slotten. Skottland. Lloyd Cole, , Teenage Fanclub, Belle and Sebastian.

Det blir 00-tal. Franz Ferdinand och Fence-kollektivet sprider det skotska budskapet. Zadie Smith blir det nya mångkulturella Londons skildrare, lika brittisk som Charlotte Bronte. Något sent upptäcker jag Brideshead Revisited och jag tror att jag hittat hem. Men jag kommer inte till ro. The Line of Beauty ger lindring. Jag vet att det är en svårartad sjukdom.Självklart läker Glasvegas en aning, men förmodligen kommer jag aldrig bli botad. Jag får nog fortsätta med mitt smärtstillande. De senaste veckorna har det stavats Ashes to Ashes. Nu väntar det sista, inspelade, avsnittet på mig.

Det är oktober nu

Nu har jag sett En förlorad värld. Jaha.

Det var ingen dålig film. Faktiskt riktigt bra. Jag är inte besviken. Men nöjd skulle jag aldrig kunna bli. Det finns bara ett Brideshead som jag vill återvända till. Igen och igen.

*

Det är oktober nu, så ni kan fråga mig igen. Men har ni läst tidningarna idag vet ni svaret redan. Ja, Glasvegas är årets hype. Och än så länge håller den.

Mera Glasvegas

...men när jag lyssnar på "Colin the Copper" hör jag bara The Clash. Och i "Daddy's gone" spottas orden ut snabbare än en ung Elvis Costello skulle gjort. Och när jag hör "Geraldine" så knyter jag näven på ett Franz Ferdinand-vis. Ni hör, jag kan inte riktigt greppa Glasvegas. Jag tror att det är en bra sak.

Förresten, har Glasvegas nått Hässelby än? Jag tror att det skulle funka bra där.

Nu är jag pigg igen!

Phil Spector. Manic Street Preachers. Elvis Costello. The Twilight Sad. Billy Bragg. Och, håll i er, the Proclaimers (det var inte mitt påhitt, men jag kan inte förneka att det stämmer). Om du kan tänka dig hur alla de skulle låta samtidigt, så kan du föreställa dig Glasvegas.

Rätt fånigt namn, men är man från Glasgow och rullar på r:en när man sjunger så räddar det mycket i min värld. Kanske är det här den nya hypen. Jag är inte helt säker. Ena stunden är det makalöst bra. Andra stunden känns det bara svulstigt. Just nu lutar det åt det första. Men tiden får visa.

Kom och hälsa på mig om tusen år.

Äsch, det behövs inte. Fråga mig i oktober igen.

Trött

Jag har blivit trött. Det finns ju så mycket att bli trött på.

Jag är så trött på ett jämställdhetsarbete som aldrig går framåt. Jag är så trött på att pappor fortfarande tar ut en minimal del av föräldrapenningen, och inte tycks planera att ändra på det, "det passar liksom inte mig". Jag är så trött på en alliansregering som bara pratar valfrihet för familjen och morot för de som delar lika. En valfrihet som alltså inkluderar att välja att bli förälder och sedan välja att inte ta hand om sitt barn. Det får vara slut nu. Gör föräldrapenningen individuell. Mammor och pappor har ett individuellt ansvar, inte bara ett gemensamt ansvar för familjen.

Jag är så trött på föreläsningar med rubriken "Kvinnligt, manligt och mänskligt" och att jag ska nicka gillande till saker som "när kvinnor säger 'sedan' menar de 'nu'" (som exempelvis medelålders män som är informatörer på Ringhals förklarar när de istället ska prata energifrågor.) Jag är så trött på sånt.

Jag är så trött på att jag ska bli tjusad av den svenska överklassens och kändisvärldens liv. Jag bryr mig inte om Stureplan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att parkera en suv på Humlegårdsgatan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att alltid behöva beställa in den dyraste champagnen (nej, jag orkade aldrig läsa färdigt Snabba cash). Och jag blir trött på att ungdomar antas vara intresserade av endast detta (förutom frågan om självmord), om man ser till urvalet av noveller i Västtrafiks Färdlektyr från förra året (som jag först blev glad av att se på jobbet, men senare ledsen).*

Jag är så trött på Filip och Fredrik och grabbigheten. Jag är så trött på att jag ska antas tycka det är roligt när de leker plasktävlingar med folk eller försöker känna igen sina kompisars penisar. Snälla, sluta nu. Jag är så trött på att det infantila är norm och att ingen tros vilja ha något annat.

Finns det inget hopp? Kanske. Jag lyssnade på Verkligheten i P3 en gång. Jag tror dom har nåt. (Malmöradio tycks överhuvudtaget ligga i en klass för sig just nu.) The Radio Dept. har självklart också nåt. Att de vågar sjunga om Freddie och gänget i regeringen ger mig hopp. Snart är nya skivan här. Och så är det snart dags för filmatiseringen av Brid... Nej, jag ska ge mig nu.

*Det är stor skillnad på den svenska och brittiska överklassen. Den senare är föremål för alltför mycket av min fascination. Du kanska kallar det dubbelmoral, jag kallar det urskiljningsförmåga.

Tillbaka!

Datorkrångel, semester, datorreparation, datorkrångel igen, dagisinskolning, inköp av ny dator, jobbstart, bredbandskrångel.

Så. Då förstår ni varför det varit sällsynt tyst här den senaste tiden. Det är inte så att det inte funnits något att skriva om. Exempelvis har ju augusti passerat.

Augusti är en månad för uppbrott och förnyelse. Kanske är det en kvarleva från studenttiden, då augusti alltid innebar en ny fas i livet, men jag får alltid en speciell känsla när augusti infinner sig. Det är tiden för att fråga sig vad man håller på med. Är det verkligen lärare jag ska vara? Borde jag göra något annat egentligen? Än så länge har jag inget nytt svar.

Men augusti ger mig också ett sug efter ord som bränner och musik som skaver. I augusti läser jag Kristian Lundberg och världen kring Slussgatan i Malmö öppnar sig. Slussgatan... Ja, det var också en augusti. En nyupptäckt: Liv Strömqvists Einsteins fru. Träffsäkert, lärorikt och argt. Nu är jag också arg. Jag har också upptäckt Joan Didion. Sorgen i Ett år av magiskt tänkande, fantastiska reportage i Att lära sig att leva.

För ett år sen skrev jag om The Twilight Sad och min sjukliga augustilängtan efter gitarrmangel. Jag har inte upptäckt några nya rundgångar i år. Istället har jag som vanligt hamnat i The Velvet Undergrounds monotoni och The Radio Dept.s drömska ljudlandskap. Och njutit av The Dodos trummor och sången från Noah and the Whale. För att inte tala om symfonierna från franska M83 som nog blivit årets augustisound.

Inte sällan har jag sett årets bästa film i augusti. Augusti gav mig The Squid and the Whale. En annan augusti serverade både Lost In Translation och Eternal Sunshine... Som gjorda för augustis vemod. I år blev det inte så. Visst såg jag The Dark Knight, men så djupt tog den mig inte att den blir årets film. Nu är det september och snart har fimatiseringen av Brideshead Revisited premiär. Ja, jag lyckas nämna den igen. Det känns bra att vara tillbaka.

Som ni märker har jag tröttnat på brunt.

Bloggar som aldrig blev av

Det här är vad jag på sista tiden har börjat skriva om, men aldrig fått klart:

1. Min återupptäckt av The Lemonheads som fullkomligt kastar fram minnen från mitt 90-tal. Inte alls fräscht, bara nostalgiskt.

2. Min rädsla för landsbygden i allmänhet och grusvägar genom mörka skogar i synnerhet (egentligen är det nog en känsla som snart kommer att förbytas i en landsbygdvurm och så sitter jag där med ett rött trähus och odlar min egen palsternacka).

3. Något om fotboll, oklart vad poängen med inlägget skulle vara.

4. Hur Frans skriker ut sitt uttal (kort "i" istället för långt "e") av "feta" (osten alltså, Frans favorit) på kafé Stanna häromdan.

5. Å så har jag nu också sett Juno. Ja, jag blev mycket charmad. Nej, jag blev inte kristdemokrat.

Fotbollens vackraste namn

Jag gråter med de blå. Det skulle vara passande att citera Rimbaud (eller är det Verlaine?), den där om att det gråter i mitt hjärta. Den som är så vacker på franska. Men jag kan inte franska. Jag kommer inte ens ihåg dikten på svenska.

Nu blir det inga fler vackra namn i EM. Inga Malouda, inga Govou, inga Evra. Bara Van der Van der Van. Usch.

God she's beautiful

Jag tackar ofta Gud i mina böner för Kanal 9. Förra sommaren blev mer än ett snäpp ljuvligare tack vare kanalens visning av Brideshead Revisited. Möjligheten att få se den buttre Kommisarie Morse varje helg är också värt applåder. Men den här våren har mitt tack och lov främst handlat om Woody Allen-festivalen, med en ny film varje fredag klockan nio. I fredags var det dags för den fantastiska Hanna och hennes systrar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag älskar allt med den filmen, kanske för att den har allt en typisk Woody Allen-film ska ha: en svårmodig hypokondriker, intellektuellt rappakalja (ett fruktansvärt larvigt ord, men jag hittade ingen bättre synonym), underbara New York-miljöer, kärlekens svåra val och över allt en hinna av vemod. Jag borde inte titta på den just nu, eller de kommande filmerna. Min New York-längtan är svår nog som den är. Men det går inte att låta bli.

På fredag visas episodfilmen New York Stories och tro det eller ej, den kan man faktiskt hoppa över. Men det är ett undantag. När jag knäpper händerna nästa gång blir det med en önskan om att snart få se den sällan visade (men givetvis geniala) Små och stora brott. Jag hoppas att Gud inte har något viktigare att ta hand om för tillfället.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 5

"Maple Leaves", Jens Lekman ( Maple Leaves, 2003/When I Said I Wanted To Be Your Dog, 2004)

Vi blev förälskade till "Black Cab", men det var "Maple Leaves" som fick mig att lova evig trohet. Du, en ung man från Kortedala med sampler och stråhatt. Jag, en mindre ung man från Majorna med studieskulder och cykelhjälm. Kanske var vår kärlek som störst just då. Nu har den mognat och blivit vardagslunk. Mindre spännande, men mer pålitlig. Och då börjar du spela "Maple Leaves" på svenska och så var känslorna där igen. På konserterna i höstas verkar "Jag tyckte hon sa lönnlöv" ha varit höjdpunkten. Jag kan bara gissa, eftersom jag aldrig var där. Nu har du flyttat till kängururnas land och det lär dröja innan du spelar den på göteborgsk mark igen. Jag har bara radions inspelning att förlita mig till, men det räcker för mig. Och den där gamla EP:n jag köpte på Bengans medan hjärtat slog som starkast.

Alternativ: "Since I Left You", The Avalanches (Since I Left You, 2001), "Alison", Elvis Costello (My Aim Is True, 1977)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 4

69 Love Songs, The Magnetic Fields (1999)

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin sluta lyssna på trippel-cd:n 69 Love Songs. Om någon skulle ställa den där öde-ö-frågan till mig skulle de här sextionio kärlekssångerna vara mitt svar. Den här skivan räcker hela livet och jag kommer aldrig att tröttna på den. Jag kommer att gråta till den, skratta, dansa, älska, hata, åldras till den. För varje stund, för varje känsla, finns det här en sång att hämta.

Som bebis somnade Frans i min famn när vi gungade till "Nothing Matters When We're Dancing". Nu stämmer vi in i "When My Boy Walks Down the Street". När jag lär Frans cykla kommer "The Luckiest Guy on the Lower East Side" vara i bakgrunden. Till hans student skaffar vi "Roses".

Jag kommer att börja jobba igen och nynna "Meaningless". Och på lektionerna i svenska lyssnar vi på "The Death of Ferdinand de Saussure" och diskuterar ännu en "The Book of Love".

Jag kommer att lyssna på "World Love" och fortsätta tro på en bättre värld och på att popmusik och politik alltid hör ihop.

"Come Back from San Francisco" kommer alltid att få mig att tro att det är i New York jag hör hemma.

Trots alla sånger jag kommer att lyssna på, kommer "Yeah! Oh, Yeah!"alltid att vara den perfekta titeln på en poplåt.

På vår 30:e bröllopsdag kommer jag stå på knä framför hustrun och sjunga "You're my only home" (eller så låter jag Stephin göra det). Hon kommer säga att "(Crazy for You But) Not That Crazy)" hade passat bättre. Jag svarar med "The Way You Say Good-Night". Kanske kallar hon mig "Sweet-Lovin' Man".

När jag börjar oroa mig för alltför många gråa hårstrån låter jag "Time Enough for Rocking When We're Old" trösta mig. Och när infarkten börjar närma sig känns det som "I Think I Need a New Heart". Kanske kommer jag förstå innebörden av "Absolutely Cuckoo".

Och så vidare.

Alternativ: -

Förlåt...

...för det pretentiösa anslaget i förra inlägget. Det var inte meningen att bli så allvarlig. Jag lovar att jag ska bättra mig. Det är bara det att de där ungdomarna är så ... gulliga.

I soffan framför TV:n, del 2

Som lärare borde jag ha följt dokumentärserien Klass 9A i SVT. Just därför har jag inte gjort det. På förhand lät det som en regeringssponsrad serie, som ett A-team utsänt av Jan Björklund att rensa upp i det obildade träsk som skolan blivit efter sossarnas politik. Ge oss lärare som kan peka med hela handen så kan vi skippa det där flummiga snacket om pedagogik och inrikta oss på kunskap istället, tycktes devisen vara. Alltså inte helt lockande i mina ögon. Med bara nåt avsnitt kvar har jag dock börjat titta lite. Och jag är otroligt glad över att jag hade så fel.

Klass 9A ger inte underlag för en skolpolitisk debatt. Knappt en pedagogisk diskussion heller. Och det är jag tacksam för. Istället visar den vad omtanke och tro på individens förmåga kan göra. Den visar att dagens ungdomar (som får ta så mycket skit) vill det alla dagars ungdomar velat, att bli omtyckta och tycka om tillbaka. Bli bekräftade och bekräfta andra.

När ungdomarnas ansikten lyser av stolthet när deras förbättrade resultat presenteras har jag svårt att hålla tårarna borta. Inte för att jag är lärare, för det är inte i första hand elever jag ser framför mig. Det är människor som har vuxit och det är stort.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 3

"Too Young", Phoenix (United, 2000)

"Ibland måste man dansa för att hålla tårarna borta". Kanske var det Smokey Robinson som sa det, men inga andra har levt upp till det mer än Bob och Charlotte i Sofia Coppolas Lost in Translation. När de dansar i en främmande lägenhet i Tokyo är det inte för att roa sig utan för att hålla undan för mörkret inom dem. Och "Too Young" är den perfekta låten att göra det till. En dansant poplåt i moll, en gyllene mix av eufori och vemod och jag vet inte om det är glädje eller melankoli jag känner varje gång jag hör den. Men jag gillar det. Och det är en låt jag inte kan sluta lyssna på.

Alternativ: "It never entered my mind", The Embassy (Futile crimes, 2002), "I thought you were my boyfriend", The Magnetic Fields (i, 2004)

(Jag började skriva en text en gång om två människor som fann varandra genom Phoenix. Som titel hade jag "everybody's dancing...we're too young" och tanken var att det skulle bli en novell med kärleken till popmusik som något slags tema. Ni hör hur det låter. Det var tur att det inte blev någon novell av det.)

En "Sigrid-rätt"

Oj oj oj. Vilken paj. Tack Simon. Mördeg i botten. Cirka fyra deciliter pecannötter blandades med smält smör, mörk sirap, socker och några matskedar rom. In i ugnen i en kvart. Efter några minuter i skafferiet (för att skynda på avsvalningen) intogs pajen med en kopp (krävdes kanske två) nymalt och nybryggt kaffe. Oj oj oj. Receptet kommer från boken "Två systrars söta", som för övrigt innehåller en mängd fantastiska bakverks- och dessertrecept. 

Framför filmen "Mitt hjärtas förlorade slag" åt vi igår kväll en dessert som inte föll mig lika väl i smaken, men gillar man glurr ska man definitivt prova den. Mat-Niklas Chocolate- and breadpudding i portionsformar. 

Tidigare under dagen hade vi gått en runda i Majorna. Till Mariaplan, förbi bokhandlarn, in i skoaffären (som trots ny ägare håller samma standard), en koll på Filur, lite svart Darjeeling-te och lite färsk fisk från Karl Johansgatans fiskaffär. Sej har inte det bästa ryktet, så det blev det. Två sejfilér i en ugnssäker form, salta, peppra, pressa över saften från en hel citron, rivet citronskal, hackad gullök, persilja, lite ströbröd överst och några klickar margarin. Serverades med ett rotfruktsmos. Föll hela familjen i smaken. 

Bara en rätt till. Sen är jag klar. Pasta förekommer inte särskilt ofta här. Serveras det pasta blir det gärna i kombination med någon sorts tomatsås eller köttfärssås. Årets första nummer av "C - En idétidsskrift om cerealier" kom häromdagen och på baksidan intervjuades årets kock Tom Sjöstedt. Tom tipsar om en pastarätt "perfekt för en vardagsmiddag med familjen samlad runt matbordet". Så den fick det bli. "Tagliatelle i tomatsås med ugnsbakade medelhavsgrönsaker och fetaost". Kanske inte låter så exalterande, men den var fantastisk. Aubergine, fänkål, rödlök och paprikor rostades i ugnen med olivolja, honung och salt. Tomatsåsen bestod av lök, vitlök, olivolja, vitt vin, krossade tomater, kycklingbuljong, chilisås, honung, basilika, salt och svartpeppar. Rätten garnerades med fetaost, svartpeppar och färsk oregano. En riktig "Sigrid-rätt".

Fotnot till föregående inlägg

Det var orättvist av mig att peka ut Nirvana som machorockens företrädare. Visst ledde de förnyelsen av rocken under 90-talet, men egentligen passade den rollen dem väldigt illa. Kurt Cobain avskydde machoidealet. Innan de slog igenom sprang han omkring på gatorna i Seattle och sprayade "All rock'n'roll is homosexual" på varje husvägg han kom åt. Han klädde sig gärna i klänning och på deras berömda MTV Unplugged-spelning valde de att spela en låt av David Bowie (vars experimenterande med könsidentiteten är väl kända).

Så förlåt Nirvana, jag vet att ni var annorlunda än de andra machorockbanden som följde i era spår. Jag förstår Kurt att du inte trivdes.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 2

"Put the Book Back On the Shelf", Belle & Sebastian (3...6...9 Seconds of Light, 1997)

"Sebastian you're in a mess, I had a dream they called you king of all the hipsters, is it true or are you still the queen?"

Med Nirvana gjorde rocken stort återtåg under 90-talets första hälft. Under resten av årtiondet gjorde Belle & Sebastian allt för att bekämpa den. Inte medvetet, som The Tough Alliance och The Embassy gjort på 2000-talet. Men med sin musik är Belle & Sebastian rockens antites och det ultimata popbandet. Där rocken står bredbent och spänner musklerna, tittar popen fram bakom sin lugg och smeker varsamt trummorna. Där rocken hyllar maskuliniteten och sjunger om kvinnan som en skön, men knepig, varelse (se Ulf Lundell), placerar sig popen utanför de traditionella normerna och konstruerar sin egen identitet. Där rocken nostalgiskt blickar tillbaka på gamla tider, handlar popmusiken om nuet.

Allt detta gör Belle & Sebastian (eller i alla fall gjorde, tyvärr är 90-talet fortfarande deras bästa period). Och när de gör det bra är de ett av historiens bästa popband. Trummorna som försiktigt tassar fram mellan de spröda trumpeterna och gitarrerna som knappt hörs, i melodier sötare än muscovadosocker och texter beskare än den strävaste espresson. Put the Book Back On the Shelf är ett av de finaste resultaten av det receptet.

Alternativ: "Candy Says", The Velvet Underground (The Velvet Underground, 1969 ), "These Days", Nico (Chelsea girl, 1967)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 1

Det är märkligt hur viss musik ena stunden kan betyda allting för en och i nästa stund ingenting. När jag var 14 år var U2 världens bästa band. Det är de inte längre. När jag var 19 berörde mig Kent mer än några andra. Det gör de inte längre.

Men annan musik lever kvar i ens liv och fortsätter att beröra. Musik som visats sig vara värd att återvända till om och om igen. Som jag inte kan hålla mig ifrån. Det är låtarna jag aldrig slutat lyssna på. Det här är en av dem.

"$1000 Wedding", Gram Parsons (Grievous Angel, 1974)

Det skulle bli bröllop, men det blev begravning istället. Jag tror att det är vad låten handlar om. Texten är inte låtens storhet. Snarare stämningen. När Gram Parsons sjunger duett med Emmylou Harris förflyttas jag till en vindpinad prärie, till en folktom bar precis innan stängningsdags och bara en drink till innan jag går, till skitiga lägenheter ovanpå den enda dygnetruntöppna butiken i den lilla staden. Till vilda västerns bakgård, utan paljetter och färgglada skjortor. Kanske i hålan där Ennis och Jack söker jobb i Brokeback mountain. Eller där Kit och Holly dansar sin vals i Terrence Mallicks Badlands. Och tro mig, jag vill resa dit. För något vackrare än stämsången i "$1000 Wedding" är svårt att hitta.

Alternativ: "Wrecking ball", Emmylou Harris (Wrecking ball, 1995), "Hickory wind", Gillian Welch (Return of the grievous angel - A tribute to Gram Parsons, 1999)

Ett ord jag gillar

Smältsnö

...och vårvinter.

Oj, det blev visst två.

Ett ord jag avskyr

Livspussel

Av flera anledningar.

1. Det är flitigt använt i den borgerliga regeringens retorik för att övertala oss om nödvändigheten av deras åtgärder. Avdrag för hushållsnära tjänster är avgörande för att familjer ska få livspusslet att gå ihop. För att inte tala om vårdnadsbidraget, enligt samma synsätt. Livspussel är kanske det vanligaste ordet när regeringen presenterar sin familjepolitik.

2. Det antyder att livets olika delar (jag vill inte säga pusselbitar!) måste gå ihop fint och smärtfritt. Inget som skaver nånstans, allt hänger ihop perfekt. Men är det verkligen något att sträva efter? Är det perfekta livet ett äkta liv? Eller vad säger du, Nietzsche?

3. Bodil Malmsten (ja, nu igen!) har skrivit att en av anledningarna till att hon bor kvar i Frankrike är språkets betoning av skuldfrågan. Det franska språkets verb betonar subjektets aktivitet. Det är jag som utför handlingarna, inte något jag passivt utsätts för i första hand. Svenska språket betonar inte detta lika tydligt och inte heller vår kultur där vi gärna ger någon annan skulden för det vi inte gillar i våra liv.

Ordet livspussel hamnar i den kategorin. Det låter som att någon annan gett mig pusselbitar (nu sa jag det!) som jag ska foga samman efter bästa förmåga. Men det är inte sant. Jag har valt mina pusselbitar (igen!). Jag kan slänga de jag inte gillar. Jag, och ingen annan, väljer mitt liv. Eller hur, Sartre?

Alla nyanser av grått

Jag har svårt att släppa There will be blood. Jag vill bli av med den , men filmen förföljer mina tankar hela tiden. Den var otäck. Kanske det otäckaste sen Bert Karlsson tog plats i riksdagen, som Fredrik Sahlin sa om filmen The others. Jag vet inte riktigt varför filmen gav mig sånt obehag. Och ändå tyckte jag den var bra. Kanske är det bristen på kärlek från far till son som berör mig. Eller så är det mer att det inte fanns någon människa i filmen som jag kunde känna sympati för. Ingen att tycka om. Av samma anledning hade jag svårt att tycka om Vi som aldrig sa hora. Jag gillade inte personerna. Jag försökte, men de gick inte att tycka om.

Jag borde ha tittat på Kes-falken på SVT igår, men den sändes lite för sent, som vanligt. Ken Loach filmer har allt det jag längtar efter just nu. Värme, verkliga känslor och verkliga människor som försöker göra det rätta och ingen regissör som ser ner på dem. Därför gör man som tittare inte det heller. Dessutom älskar jag alla de grå nyanserna i en nordengelsk industristad en eftermiddag i februari.

Osympatiska män

Jag ser nya, prisbelönta, filmer på bio och allt jag ser är osympatiska män. I No country for old men dödas folk hit och dit utan att blinka. Inga känslor går att finna någonstans. Knappt några kvinnor heller. Det är män som jagar män och kvinnorna är mest i vägen.

There will be blood befolkas också av män med total avsaknad av empati. Daniel Day-Lewis är otrolig i huvudrollen, men fruktansvärt obehaglig. Scenerna mellan honom och sonen är jobbiga att se. Filmen som helhet är en plåga. Men bra.

Nu är jag trött på alla dessa onda män. Både ondskan och männen. Jag vill se filmer om goda människor. Filmer som har vettiga roller för mer än det manliga könet. Och jag vill se filmer som gör mig glad. Egentligen skulle jag vilja se Tim Burtons massmördarmusikal Sweeney Todd, men som ni förstår passar den illa för tillfället. Inte heller vill jag missa Control om Ian Curtis, men den vet vi alla slutar olyckligt.

Vad ska jag göra? Förslag? Vad har Disney att erbjuda för tillfället?

Vampyrer till helgen

Den här veckan har Frans och jag haft ett dagligt danspass till Vampire Weekend. Frans favorit att dansa till har hittills varit "Här kommer Pippi Långstrump" med Göteborgsmusiken (så till den grad att så fort jag öppnar skåpet till stereon ropar han "Pippi!" och börjar snurra runt), men nu har jag fått honom att röra benen till "Cape Cod Kwassa Kwassa" istället. Annars gillar han "A-punk" allra bäst och sjunger alltid med i "eyeyeyey"-kören. Det kan nog bli en popkille av honom också.

Vampire Weekend har dessutom fått mig att börja lyssna på Paul Simon igen. "Graceland" finns på vinyl, nerpackad på vinden, så mp3 har fått duga. Nästa danspass får nog bli till "Diamonds on the soles of her shoes".

Det nya kaffe

Nuförtiden behöver man inte skämmas för sitt nörderi. Det är socialt acceptabelt att bli besatt av sitt intresse. Något mer ifall det gäller vin istället för Tolkien, men ändå. Nörderiet kan man stoltsera med utan att skrattas åt. Föremålen för nörderiet skiftar snabbt. Ena stunden går alla på chokladprovning, andra är det öl som gäller. Kaffet börjar ge plats för teet, med sitt Darjeeling First Flush och handrullade jasminblad. Mat överhuvudtaget är ett växande nördområde, se bara här.

Men kanske är det dags för brödbaket att ta över. Häromveckan beklagade sig en bekant över att det mjöl han ville ha bara såldes via grossister så han behövde en F-skattsedel för att kunna köpa det. Och det finns fler som knådar mer än de borde. Mjöl har blivit det nya kaffe.

Själv balanserar jag också på gränsen till nörd. Ja, jag maler oftast mitt kaffe själv. Och jag erkänner att en och annan kaffeböna också har rostats här hemma. Men någon blänkande italiensk espressomaskin finns inte i mitt kök. Och visst blir det en dyrare sort burktomater för varje gång jag handlar, men matnörd är jag ännu för okunnig för att kallas.

Mitt nörderi handlar i så fall främst om musik, pop i allmänhet och Jens Lekman i synnerhet. Det gör ont att veta att jag förmodligen inte har alla låtar som han spelat in, men de som saknas är få. Länge har jag letat efter hans version av Arthur Russells fantastiska A little lost (den ska finnas inspelad nånstans) och nu har jag äntligen hört den. I en livespelning från Istanbul som går att lyssna på här (kolla in 15 februari). Jag blev inte besviken. Det skulle jag aldrig kunna bli. Det blir aldrig en nörd.

Goda nyheter!

Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det här, men...goda nyheter: det har visats bra tv den senaste veckan!

I torsdags såg jag för första gången ett helt avsnitt av Papas kappsäck och det var lysande. Den här gången hade Papa Dee hamnat i Mali och sjöng med världsstjärnor som Ammadou & Mariam i deras vardagsrum och jammade blues med tuareger i öknen. Vår käre göteborgare var nog lika fascinerad som vi tittare, vilket gjorde varje minut minnesvärd. Tyvärr missade jag avsnittet från New York, men för oss som i hemlighet plågas av en svår ökenvurm, var Mali ett snäpp bättre.

Söndagkvällen, denna trååååkiga tv-kväll då saknaden efter Six feet under och Sopranos är extra svår, så drämde SVT till med ytterligare en tv-rökare. I Vi som överlevde Rågsved besökte Tom Alandh gänget som under 70-talet levde sin ungdom på slänten ovanför tunnelbanestationen i Rågsved. Eller rättare sagt, de som fanns kvar av gänget. Missbruket hade redan tagit många som offer. Nu berättade de andra hur de lyckats överleva och om minnena av de som inte gjort det. Så enkelt, så gripande och så bra! Jag vet inte hur han gör, mästaren Tom Alandh, men han vinner allas förtroende och får varje person att öppna upp sig och vara så ärlig som en journalist bara kan drömma om. Vi får tacka och ta emot. För oss som dessutom plågas av en svår, men inte särskilt hemlig, förortsvurm var det en fantastisk timme.

Bodil

I en solstol på Gran Canaria, tidigt i januari, läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Debatten kring boken har sedan länge somnat in och jag tänker inte väcka den igen. Låt mig bara säga att boken fick mig att känna mig gammal. Och jag tror inte, till skillnad från en viss öisares kommentar på bokens baksida, att detta är den svenska litteraturens framtid. (Jag lägger snarare min röst på författaren bakom boken på mitt nattduksbord just nu, Montecore.)

Jag pratar hellre om böcker jag gillar, som Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, en julklapp från hustrun. Boken består av texter från hennes utsökta blogg, men går lika bra att läsa i bokformat. Små förtjusande texter om mullvadar och Majakovskij, Zidane och Zarkozy, Putin och Plura, och såklart, Tony Soprano. Allt vävs samman och allt hör ihop. Om ni undrar hur Det finns hopp! ser ut i mina drömmar, så läs Bodil Malmsten.

I soffan framför TV:n

Och hur har TV-året börjat då? Tja, inget vidare. Inte som förra året med The Line of Beauty. Men å andra sidan gick det utför efter det. Jag tittade på SVT:s sjukhusdrama Om ett hjärta och visst var det gripande, tänkvärt och välgjort med tunga karaktärsskådisar. Men när man vet att Solveig Ternström, förutom att spela huvudrollen, samtidigt för centerpartiets räkning lägger fram förslag i riksdagen kring vårdpolitik som bara av en händelse berör seriens frågor, blir det en besk eftersmak. Det var just det där med den opartiska, fria televisionen igen.

I sjukhusgenren sägs Grey's Anatomy vara en klippa. Men jag har så svårt för överambitiösa läkare som hurrar när de får in olycksfall som de kan rädda livet på och bli folkets hjältar. Jag är inte imponerad.

Jag brukar vara svag för amerikanska ungdomsserier, men kanal 5:s Gossip girl får mig att må illa. Overkliga miljöer, overkliga känslor, och för lite vårvinter. Och de där semi-kändisarna som dansar runt på TV4 får mig inte att må bättre. Att jag ägnar fredagkvällen åt På spåret och faktiskt roas av det säger mer om TV-klimatet just nu än om själva programmets kvalitet.

Mest roas jag av amerikanska hemmafrushower som visas när Frans sover middag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Det där ska jag också pröva. Tack Martha Stewart!"

Jag saknar Six feet under.

Jag vet att jag inte borde klaga. Jag vet att jag istället borde titta på Mad men på kanal 9 eller The Wire (om den går fortfarande?). Men tyvärr ligger serier efter 22 utanför mina trötta ögons räckhåll. Så jag fortsätter att klaga. Och så länge SVT lägger ner halva sin budget på den där oändliga tävlingen som sägs handla om musik, så lär vi inte få se något nytt The Line of Beauty. Jag önskar att jag snart återkommer med en gladare rapport från TV-världen. Men jag tror inte det.

Socialistlingon

Ibland är det extra roligt att gå och handla. Som när man efteråt läser på sitt kvitto vad man har köpt. "Råröda lingon" blev det visst. Socialisten i mig börjar vakna och kräver sin föda... Felstavningen får mig att tänka på Åsa Linderborgs pappa i den vackra Mig äger ingen. Han skulle ha ratat dessa lingon. Han som aldrig undertecknar en check med röd kulspetspenna, "för då kan folk tro att man är kommunist". "Men pappa vi är ju kommunister", anmärker dottern Åsa. "Ja, men det behöver inte käringarna på Konsum få reda på", svarar pappan.

Även jag gillade Mig äger ingen (fantastisk titel!). Berättelsen om relationen mellan en far och en dotter slog givetvis an en sträng i mig. Men jag fastnade kanske mer för skildringen av den svenska arbetarrörelsen. Stoltheten, den politiska medvetenheten och drömmarna om det klasslösa samhället gjorde mig varm och det är märkligt att det som var så självklart då saknas så totalt idag. Som vår forne landsfader som äntligen kunde få avdrag för sina hushållsnära tjänster. Om Åsa Linderborgs pappa levt idag hade han nog haft mycket att säga om det och det skulle nog inte vara något som kunde citeras här på vår familjevänliga sida.

Alla vi längtar efter Kyndelsmäss!

Jaha, nu var det januari. Kyla, blåst och 3 minuters sol per vecka. "April is the cruelest month" skrev T S Eliot och visst gör det ont när knoppar brister och så vidare, men var hamnar i så fall januari på månadernas värstalista? I april väntar våren runt hörnet. I januari väntar... februari. Å det är lika mörkt som i december, men då fanns åtminstone glada högtider med tända ljus och god mat som lyste upp. Vad väntar närmast nu? Kyndelsmäss? Det ska bli riktigt roligt... På något konstigt sätt har ändå den här månaden gått och nu är det bara några dagar kvar.

***

Det var alldeles tomt på lekplatsen häromdagen, förutom en kille som kom och satte sig på en bänk bredvid. En tonåring. Han dolde sitt ansikte med en halsduk och Ipoden tycktes vara klistrad i öronen. Vi grävde i sanden, Frans och jag, och när jag sneglade bort mot honom såg jag att han tagit ner halsduken och börjat ta bort det svarta sminket runt sina ögon. När han var färdig virade han halsduken runt sitt ansikte igen och gick vidare, kanske hemåt. Han tittade på oss med en blick som bad om att inte avslöja hans hemlighet. Det slog mig då hur jobbig tonåren kan vara. Allt som inte får avslöjas. De olika sidorna som visas upp. Sminket som måste döljas för föräldrarna och det osminkade ansiktet som klasskompisarna inte får se. Eller som Säkert säger det utan krusiduller: "Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid". Ibland är det skönt att vara vuxen.