Inför Way Out West, del 2: Jonathan

Nu kanske den här texten kan passa att läsa igen. Själv ger jag dagliga offer åt gudarna för att han ska spela på fredagen. Vi får se om jag skött mig.

Inför Way Out West, del 1: Dansmusik för vuxna

De unga vet ingenting. Särskilt inte att de är unga.
                                                             Don Draper


Dansmusiken har alltid varit de ungas musik. De äldre har inte fattat någonting när de unga dansat bort natt efter natt på klubbarna. Det har varit utmanande och provocerande. Ett avståndstagande från samhället och vuxenvärlden. De unga har dansat som om det inte fanns någon morgondag och visst är det en nagel i ögat på den ansvarstagande vuxenvärlden.

Men när de unga blivit äldre har de inte glömt bort dansen. De har velat fortsätta för de vet att i dansmusiken finns friheten. Friheten att vara den man är och leva sitt liv som man vill. Friheten att få leva endast i nuet. Att få dansa som om det inte fanns någon morgondag. För det som skiljer dem från de unga är att ju äldre du blir desto mer varse blir du att det kanske inte finns någon morgondag. Och finns det en morgondag kan den innebära bördor som du inte vill tänka på i natt. Så därför vill du att natten inte ska ta slut. Och du dansar.

Musik ska säga något om ens liv och den som inte längre är ung vill inte dansa till musik som handlar om tjugoåringars liv. Det behövs något annat. Hot Chip kan ge dig det.

Hot Chip gör suggestiv musik att förlora sig i, men med grubblande texter om livet och åldrandet. Det handlar inte om skrytande över sexuella erövringar, snarare önskan om att få vara ett One Life Stand. Den testosteronstinna självsäkerheten i Summerburst-housen är långt borta och istället ges utrymme för tvivel på sig själv och hur livet kommer att se ut.

Hot Chip är helt enkelt dansmusik för vuxna. För den som förstår vad Smokey Robinson menade med att man ibland behöver dansa för att hålla tårarna borta.