Morgonen efter en vanlig dag.

Han sätter sig upp i sängen. Klockan är sex på morgonen Han säger: "Madicken har vaknat nu". Madicken vill gå upp. Jonas och Kajsa försöker få Madicken att gå och lägga sig igen, men Lisabeth har redan vaknat och det är försent. Kajsa går upp en stund med barnen innan det är Jonas tur att ta över. Dagen har börjat.

En vanlig dag

Picknick på en filt i vardagsrummet. Grizzly Bear i bakgrunden. Telefonen ringer. Det är Bamse. Han är på jobbet och vill snacka. Vi säger att vi är upptagna. Snart ringer det igen. Och igen. Han börjar bli en stalker, Bamse. Nu säger vi till honom på skarpen. Men det ringer igen. Nu svarar Frans. Tydligen har Lille Skutt svimmat och håller på att drunkna. Det var visst det han ville säga. Aj då.

Ärenden Mariaplan-Backaplan och tillbaka. Jag får visa leg på systemet. "Ta det som en komplimang" säger hon. Tack.

Lunch på Sjömagasinet. Fisk på en måndag? Okej, låt gå.

Tjorven sitter fast i sandlådan. Jag gräver loss. Tjorven jobbar i team med Skopis. Byggare Bob hade varit stolt, men han fick stanna inne i dag.

Säger god natt till Madicken. Vem vaknar upp i sängen i morgon?

Lyckas äntligen bli accepterad av Spotify.

Vad är verkligt och vad är overkligt egentligen? Det som är mest verkligt för dig är det mest overkliga i min värld. Sjömagasinet.

Världens vackraste röst

Jag skulle bo i London. Vi skulle ha ett sånt där radhus med en liten gräsplätt på baksidan med en betongmur som gräns. Varje söndag skulle barnen leka där medan jag och Sigrid betar oss igenom The Sunday Times. Vi skulle bo nära en pub som avslutade varje vecka mcd en sunday social där Tracey Thorne alltid sjöng. När vi läst slut tidningen skulle jag ropa till Frans: "Kom, nu ska vi gå och lyssna på världens vackraste röst". Varje söndag skulle vi sitta i samma soffa på puben, Frans drickandes mjölk och jag ale. Vi skulle sitta tysta och lyssna.

Men jag bor inte i London. Istället sitter jag och äter en baguette på Allum i Partille när jag hör världens vackraste röst sjunga att hon ska vara mitt beskydd och ta emot alla smällar och det träffar mig lika hårt som om jag hade suttit på den där puben i London. Jag som trodde att jag hade glömt henne.

Någon har sagt om Jonathan Richman att han sjunger med en tår i rösten. Tracey Thorne har en hel störtflod i sin. Hon kan försöka låta glad när hon sjunger, men mig lurar hon inte. Hon är inte glad. Så klart att jag älskar en sådan röst.

Sensommaren 1996 flyttar jag från mitt barndomshem i Kälvesta. Två skivor finns i mitt hjärta och följer mig norrut. Den ena är All This Useless Beauty med Elvis Costello. Den andra är Walking Wounded med Everything But The Girl. Den första plockar jag fram då och då, så vacker som den är. Den andra har samlat damm i tretton år. Efter att återigen ha drabbats av rösten, i den där Massive Attack-låten på ett göteborgskt förortscentrum, letar jag fram skivan igen. Visst har den åldrats på ett annat sett än Elvis Costellos sånger, som likaväl hade kunnat daterats både 1986 och 2006. Walking Wounded är ganska mycket 1996, med karakteristiska house-ackord och tidsenliga drum'n'bass-rytmer. Men sångerna är fortfarande lika sorgsna och rösten. Magisk. Dessutom är Wrong en av de vackraste sånger som någonsin gjorts.