Musikåret 2006, del 1

Årets battle
Jens Lekman var länge Sverigeledande i grenen texter sprängfyllda med populärkulturella referenser, med rader om Lou Reeds syn på Sverige och hur han förväxlat hösten med popgruppen the Fall. Men förra året seglade en värdig utmanare fram, Hello Saferide. Och det var i år som hon definitivt tog över tronen. Jens såg hotet och skrev rader om hur det skulle vara om flickan han älskade var ett ämne på Jeopardy. Hello Saferide svarade snabbt med att berätta om sin nyårsdag tittandes på Ivanhoe på TV och föreställa sig själv som en slacker-Marion. Eller med att konfrontera en blivande pojkvän med knäckfrågan om han somnar mitt i Seinfeld eller inte. Egentligen var kampen redan över i somras när Hello Saferide släppte sin utmärkta EP "Would you play this EP ten times a day?", men för att riktigt befästa sin ställning kan man lagom till jul höra henne sjunga om han som lämnade henne den 10 december och kvar stod hon med hans julklapp, en iPod Nano med hans namn ingraverat. Resignerat konstaterar hon att det kan passa hennes nya liv, att i iPoden lyssna på "I will survive" med Gloria Gaynor.

Hur ska Jens svara på det här? 2007 kan bli ett riktigt bra år.

Kom ihåg den 5 december!

Idag har Frans vänt sig från rygg till mage. Vilken kille! Glädjen är stor i det bogrenska huset. Tänk, vad händer härnäst? Från mage till rygg? Han kanske lär sig sitta? Eller han kanske nån gång lär sig gå? Tanken svindlar. Livet som småbarnsförälder är fylld av rafflande filtaction. På vardagsrumsgolvet kan allting hända.

Det ska vara ett lapptäcke i höst

Ursäkta om jag är tjatig men jag kan inte riktigt släppa "Blankets" av Craig Thompson. I förra veckan var jag på Pusterviksbaren och såg Junior Boys. Och det var någon basgång som träffade mig i magen och jag kom att tänka på "Just like heaven" med the Cure och så var "Blankets" där igen. Visst har jag läst bättre böcker i år. I alla fall skickligare skrivna och tjusigare konstruerade. Men det finns ingen som har berört mig så som "Blankets".

Den självbiografiska serieromanen har väl blivit en genre i sig och brukar beskyllas för självömkan och navelskåderi. Sånt gillar jag. Och i det här fallet passar klyschan "det handlar om mig" faktiskt in.

Craig Thompson berättar om sin uppväxt i en frikyrklig familj på den amerikanska landsbygden. Det är tidigt 90-tal och han åker på tonårsläger fyllt med raggningstillfällen förklädda till bönemöten och bibelstudier. Men han passar aldrig in. Han kan inte sjunga med i lovsångerna och inte finns det någon tjej som ens ser honom. Istället grubblar han över sin tro och om han kan glädja Gud med sitt tecknande. Självfallet bryr sig Gud inte om tecknande blir svaret. Bli predikant istället, uppmanar pastorn honom. Han känner sig mer och mer främmande för miljön han kommer ifrån. Tills han träffar Raina, som hellre lyssnar på Dinosaur Jr än lovsångsrock, och en mycket försiktig förälskelse startar.

Jag läste den två gånger i somras och första gången grät jag. Okej, jag erkänner att jag grät andra gången också (pinsamt!). Kärlekshistorien är rasande vacker, hans brottning med tron så ärlig och äkta och den frikyrkliga miljön så träffande skildrat. Och så var det lapptäcket. Gåvan från Raina som han trots en förlorad kärlek aldrig förmått göra sig av med. Min tonårstid utspelade sig i en stockholmsk villaförort, men jag undrar om inte Craig Thompsons by låg nånstans i grannkommunen.

På den tiden hans musik fortfarande betydde något för mig brukade Ron Sexsmith en bit in i sina konserter presentera en låt med "this is a song I wish I had written". Sen sjöng han Leonard Cohens "Hey, that's no way to say goodbye" med sin allra vackraste röst (jag grät säkert då med). Nu förstår jag vad Ron menade. Beställ "Blankets" från Adlibris eller gå till biblioteket och låna den gratis (ifall du bor i Göteborg är detta i alla fall ett möjligt alternativ). Det är en bok jag önskar att jag hade skrivit.

Sökandet efter en litterär förebild fortsätter

Tack för inläggen i debatten kring bristen på goda fadersgestalter i litteraturen. "Koka makaroner" har jag givetvis läst eftersom det inte bara är en pappaskildring utan till och med en pappa-i-Majornaskildring. Visst, Johan Nilsson är en av de få som lyckats beskriva känslan av att bli pappa på ett rättvisande sätt, men det är en biografisk historia. Verkligheten överträffar ju alltid fiktionen.

Och jag lovar att hålla mig borta från Ingmar Bergman. Mannen på Fårö har få goda erfarenheter att dela med sig av. Om mina två läsare hittar något att tipsa om i framtiden är ni välkomna att ta upp ämnet igen. Jag för min del har funnit ett tips (eller otips?) att ge.

Varje år försöker jag få mina elever att förstå att Selma Lagerlöf är det finaste det här landet producerat. I alla fall bland det gamla gänget. Som bevis brukar jag lägga fram den sentimentala novellen "Gravskriften" eller den hårresande skräckdeckaren "Herr Arnes penningar". Funkar inte det lägger jag fram mitt trumfkort, "Kejsarn av Portugallien". Historien om Jan som blir kejsare i det egna riket Portugallien när saknaden efter dottern blir för svår att uthärda. Kärlekssmärtan ger honom inget val. Den egna världen är hans sätt att överleva. Men dottern ser inte hans kärlek förrns den dag han dör för att bevisa det. Visst finns det en Kristussymbolik här, men vi lämnar det åt sidan så länge.

Jag vet inte riktigt hur man ska uppfatta berättelsen. En pappa som älskar sin dotter till vanvett. Som älskar för mycket för sitt eget bästa. Se vad kärleken gör med en man, tycks Selma säga. Kärleken är kvinnans område och när en man försöker ta över mammans roll, se då hur det går. Kanske är det vår kära Selmas poäng. Eller så är det en allmänmänsklig beskrivning av vad kärleken gör med den som älskar. En skildring av en faderskärlek som inte ser några gränser. I så fall är det en god förebild.

För er som går och väntar på att TV ska visa filmatiseringen igen: ta och läs boken istället.

Dagens möte med litteraturen

Måste bara berätta om dagens litterära händelse. Jonas Hassen Khemiri besökte vår skola idag och jag fick mig en pratstund med honom. Och jag var självklart den softe, halvintellektuelle litteraturälskaren jag tror att jag är och förde ett avslappnat samtal om böcker vi gillade, om recensenter som inte fattat nåt och om musiken som betyder allt. Eller så var jag den stressade läraren som flängde fram och tillbaka över skolan med stenciler, pärmar och böcker i famnen och de ord jag fick ur mig handlade mest om det konstiga ljudet i aulan och om eleverna brukar applådera en talare eller inte. Ni kan gissa hur det egentligen var.

"Far och jag"?

Jag skulle vilja bli en bra pappa. Men jag behöver en vägvisare. Som brukligt vänder jag mig till litteraturen och hittar... inget annat än dysfunktionella fader-son relationer. Litteraturhistorien är full av berättelser om fäder som inte kan kommunicera med sina barn och i synnerhet sina söner. Ta bara de böcker som legat på mitt nattduksbord den senaste tiden.

Onåd av Coetzee. En man som raggar på tjejer yngre än sin dotter och som aldrig lyckas förstå sig på sin egen dotters situation efter det att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Tack för tipsen, men nej tack.

Blankets, serieroman av Craig Thompson. Pappan som en representant för den straffande guden och stänger in sina söner i en skrubb på vinden. Inte riktigt vad jag vill göra. (För övrigt en fantastisk skildring av en uppväxt i en frikyrklig miljö med vinterläger, bönesamlingar och trevande förälskelser. Identifikationen är total.)

Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Jag förstår att släkten blev sur på Evelyn efter att ha gett ett så lysande exempel på icke-kommunikation i dialogen mellan Charles Ryder (Evelyn själv) och hans pappa. Aldrig har några lyssnat så lite på varandra.

Det jag läser nu (vilket betyder ytterst sällan pga kvällar fyllda av Fransvaggning), Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Var är pappan överhuvudtaget? Den enda vuxna man med relation till något barn är dessutom pedofil och mördare. Fel bok som ni förstår.

Var finns då de goda fadersporträtten i litteraturen? Mina kära läsare, hjälp mig med förslag! Annars hamnar jag i Pär Lagerkvists ångestfyllda novell om barnet som minns när han förlorade förtroendet för sin far. Jag vill inte att Frans ska nicka instämmande när han läser "Far och jag".

Frans!

Så, hur känns det att bli pappa? Jag vet inte riktigt. Jo, men berätta! Jag kan inte riktigt välja. Vad då välja? Orden. De som skulle kunna likna de känslor jag har. Ja men är du lycklig eller bara ständigt trött? Visst, allt det, men det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka hur många ord jag än använder för att beskriva känslan. Och för varje ord jag skriver begränsas känslan av bokstävernas fyrkantighet. Kom igen, nu låter du mer pretentiös än Marcus Birro och Carl-Johan Vallgren tillsammans! Låt så vara, det kan inte sägas på något annat sätt än detta: jag är pappa nu.

Om magen, för sista gången?

Jag vet att jag utlovat texter om Johannes Anyurus smattrande asfaltspoesi eller annan omistlig litteratur, men just nu är det annat som ockuperar mina tankar. Så ni får ha överseende med att även detta inlägg handlar om magen.

Idag var vi på överburenhetskontroll (ännu ett nytt ord jag lagrat i min ordbok). Två veckor efter utsatt datum och ännu ingen bebis. På sjukhuset konstaterades att den trivdes bra i magen och därför ska den inte tvingas ut än. Det verkar som det vi har försökt att förbereda oss på under så lång tid ändå inte blir som man tänkt sig. Det är väl sällan något blir det.

Det enda som är säkert är att föräldraskapet är närmare än någonsin. Jag har märkt att det på sätt och vis redan är här. Min hjärna tycks sortera informationen på ett annat sätt än förut. Det som tidigare var obetydligt har nu blivit livsviktigt. En barnvagn smiter aldrig förbi min blick och ett barnskratt får mig alltid att rycka till. Jag läser Hemliga pappan varje dag och håller koll på vår kompis Malins blogg om sina barns påhitt. Tankarna är förändrade. Nu väntar bara resten.

Kanske blir det här sista gången jag nämner ordet mage i den här bloggen. Jag vill hellre använda ordet bebis. Så, bebisen, du kan ta och komma nu.

För er som undrar...

... hur det går för den där magen på bilden längre ner, så finns den kvar. Det är rätt så mysigt att kunna känna en hand på andra sidan väggen av hud och fostervatten. Men när man vet att möjligheten att kunna känna den handen i sin egen är så nära så blir man otålig.

Ja, det finns verkligen hopp!

Nu tänkte jag att jag skulle förklara namnet lite grann. Jag gillar Jenny Wilsons soloskiva ofantligt mycket. Texterna är lysande och musiken aldrig förutsägbar. Under det senaste året har jag ständigt återvänt till den när all annan musik känts tom. Däremot intresserade jag mig aldrig för Jenny Wilsons förra band "First Floor Power". Visst såg jag dem ute nån gång, men det berörde mig aldrig. Det som gör att jag ändå inte glömt dem är ett av deras skivomslag. Det kan vara det vackraste skivomslag jag någonsin sett. Några människor som en gråtrist vinterdag i Malmö håller upp en banderoll med texten "There is hope". Som en demonstration mot alla människors uppgivenhet.

Omslaget har etsat sig fast i mitt minne, trots att det aldrig har synts på någon topplista på Åhléns. Jag har tänkt att den där frasen banne mig säger det viktigaste man kan säga till någon annan. Så därför är det namnet på min blogg. Om jag var tvungen att koncentrera det jag vill säga i tre ord så blir det dessa: det finns hopp!

Resten av mina texter är en motivering till dessa ord. Jag ska fylla bloggen med det som ger mig hopp. Det som får mitt hjärta att bulta och tänka att ja, det finns hopp för livet. Jag kommer att ha svårt att begränsa mig. Det kommer inte bara att handla om att vara pappa. Det kommer inte bara att diskuteras böcker som drabbat mig. Livet går ju inte att beskriva med endast ett område och det är just själva livet som helhet jag vill åt. För det är livet i sig som verkligen ger mig hopp om livet.

Magen!

Japp, här är den. Omtalad och omtyckt, men nu är vi rätt trötta på den. Man vill liksom se vad den innehåller nu. Vi känner oss så förberedda man kan bli. Men kommer säkert att drabbas av en chock ändå när barnet kommer ut. Ändå vill jag ha den chocken.

I väntan

Regnet tycks aldrig vilja sluta att falla idag. Inne i vår lägenhet råder ett avvaktande lugn. Men om man riktigt känner efter märker man att luften vibrerar av längtan och nervositet. Hon har gått två dagar över tiden. Det stora närmar sig. När som helst kan det hända. Just nu är det för stort för att förstå. Vad kommer det innebära att vara förälder med ett livslångt ansvar? Det både skrämmer mig och lockar mig. Märkligt. Men jag längtar efter det mer än något annat.

Jag vill inte gå till jobbet imorgon. Imorgon vill jag vara pappa.