"Håkan, du var bättre förr"

Nostalgin. Det där om att det var bättre förr. Det där om att vilja tillbaka till något förlorat. Visst har vi alla fallit in i den någon gång och visst gör vi det ännu. Det är så lockande. Ett enkelt sätt att förklara varför du aldrig blir nöjd med var du är och vem du är idag. Så slipper man det jobbiga.

Men det kan också vara en drivkraft till att skapa. Eller som något som ständigt bearbetas i skapandet.

Även om jag är lyckligare nu längtar jag alltid tillbaka ändå, spottar Christopher Sander ur sig om sina punkdrömmar. Drömmar om Berlin och Lou Reed har glidit honom ur händerna och han vill ha dem tillbaka.

The Radio Dept. tittar tillbaka på sitt 1995 och minns missade bussar och skippade lektioner. And though I'm happier now I always long somehow back to 1995. Längtan tillbaka, inte för att det var bättre, utan för att det var förr.

Men varför? Vad är det att längta tillbaka till om livet är lyckligare idag?

Det sägs att nostalgi först ställdes som en diagnos på den hemlängtan och sorgsenhet krigsveteraner från amerikanska inbördeskriget upplevde och som gjorde dem apatiska och nedstämda. Ett sjukligt tillstånd som behövde behandlas.

Nostalgin är alltså farlig för dig. Det gäller att se framåt för att klara sig. Det insåg man redan under upplysningstiden då man övergav tankarna på en svunnen guldålder. Vi kommer ingenvart om vi bara längtar tillbaka. Men ändå finns det en proteströrelse, människor som inte vill, fast de vet att de måste.

Ingen har gestaltat den känslan så väl som Håkan. I Du är snart där predikar han om att ställa sig upp och gå vidare. Om att fortsätta trots att dom lynchat sista hoppet. Om att motbevisa de som säger att man var bättre förr.

För jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än, sjunger han gång på gång. Men så blir han rädd. För tänk om de har rätt? Att det inte blir bättre än så här? Varken livet eller musiken. Håkan låter kören fortsätta sjunga frasen och han ber dem: ljug för mig, fortsätt ljug, fortsätt... Skiftningen mellan tro och tvivel. Fram och tillbaka. För att värja sig mot den plågsamma sanningen. Snälla ljug och säg att det bästa ännu väntar.

Jag tror att Håkan där ger oss ett svar på varför nostalgin lockar så förföriskt. Vi vet att vi inte kan se tillbaka om vi vill kunna gå framåt. Men vi vågar inte se framåt, eftersom tanken på att det kanske inte blir bättre skrämmer oss så. Framtiden vet vi inget om, men historien känner vi och blir tryggare av att betrakta.

Jag låter gärna Håkan ljuga för mig. Just idag tror jag inte heller att det är en lögn. Jag tror ärligt talat att det bara blir bättre. Såväl livet som Håkan. I dagarna släpps den nya singeln. Jag har inte hört den än, men jag vet att den är fantastisk.

Nej, Håkan. Du var inte bättre förr. Du är alltid bäst just nu.  

Igår kväll räddade en DJ mitt liv, igen (och igen och igen...)

För ett tag sen skrev Andres Lokko om diskotekets historia i GP. I år har det gått 50 år sen det första diskoteket öppnade, Whisky A-Go-Go i Los Angeles. Sen dess har mycket hänt. Vi har slutat säga diskotek och det var längesen disco var det enda som spelades på ställena. Inte minst har dansmusiken blivit en musik som det inte längre dansas till. Och dagens dominerande dansmusik, house, har blivit den nya popen.

Jag gillar house (och disco, som enligt mig är andra sidan av samma mynt), men ändå blir jag inte glad när Valhalla IP i Göteborg huserar (!) housefestivaler och dj-trios säljer ut stora arenor i Solna med sina maskiner. Varför? Min inställning skulle kunna bortförklaras med snobbism: att vilja ta avstånd från sånt som blivit mainstream. Men nej, den här gången handlar det om något annat. När kungabarnen står på läktaren och lyfter händerna i takt med basgången blir jag istället ledsen och tänker på deras kollegor i ett annat land. I Marocko blomstrade hårdrocken som musiken för en regimkritisk och oppositionell revoltrörelse. Tills en dag kungens döttrar sågs på läktaren. Den politiska laddningen i hårdrocken försvann i samma sekund liksom kritiken mot kungastyret.

En liknande utveckling har drabbat housemusiken. Discon, det som senare skulle kallas house, var från början en musik för de som inte fick plats. New Yorks svarta, homosexuella och latino hade hittat sitt soundtrack med texter om frihet, om att få vara sig själv och om att en dag kunna gå hand i hand in i det förlovade landet. Det var en musik som var så mycket mer politisk än den samtida punken, utan att ens behöva anstränga sig för det. Tills...ja, ni vet. Det var liksom inte den vita heterosexuella mannen som skulle haka på Love Train. Men han gjorde det ändå.

Idag är discjockeyn stjärnan, han flygs från en spelning på Ibiza till en ny i Paris samma kväll och liknar ett nattklubbsgig vid en sexuell erövring. Därför var det en sån befrielse, ja till och med en politisk handling, när dubstep-producenten och löftet James Blake för två år sen satte sig ner vid pianot och spelade Joni Mitchells A Case of You. Det svaga och mjuka fick åter en plats i den moderna dansmusiken. Jag grät då med, men av andra orsaker.

Nu är han tillbaka, James Blake, med ny dansmusik som ingen kan dansa till. Men åh så vackert!

Igår kväll räddade en DJ mitt liv

En del säger att penicillinet har räddat livet på många människor, men det vete sjutton om inte discon räddat fler. När den låter som i Lindstrøm & Prins Thomas remix av Haims Forever vet i alla fall jag vad jag skulle välja ifall jag fick kolera.

Det där pianot

Imorse tittade jag på videon till El Perro Del Mars Walk on By. Sen for tanken iväg och nu sitter jag här och lyssnar på Arthur Russell. Igen. Och jag får torka tårarna när jag tänker på hur den döende Arthur sjöng Love Comes Back för sin Tom. Jag tror det har med pianot att göra. Men vi tar det från början.

Redan när jag första gången lyssnade på Walk on By, nån gång i augusti, slog det mig hur välbekant soundet var. (Här tror jag att det passar med en parentes. Fram tills imorse var jag säker på att Sarah Assbring sjöng "Summer took my best friend" och jag tyckte att det var den perfekta avskedslåten till sommaren, så passande en augustidag. Men hon sjunger "Solitude's my best friend", vilket ger en  lite annan betydelse. Låten blir inte sämre. Bara annorlunda.) Jag började tänka på soulmusiken under slutet på 80-talet och början på 90-talet. På exempelvis Soul II Soul. När jag nu ser den färska videon blir associationen ännu starkare. Dansen, kläderna, estetiken. Du kanske kände igen bakgrunden? Jag var för ung för att förstå det då, men det var en spännande tid för soulmusiken. Hip hop hade ännu inte blivit Coca cola-reklam och såväl technon som housen gjorde sina försök att nå massorna. Alla delarna var ännu tillgängliga för alla att blanda ihop och skapa sin egna musik utav. Som Soul II Soul gjorde. Eller Ten City. Eller varför inte Inner City? Till och med Simply Red gav sin version. Och som en röd tråd löpte housepianot, som jag är så svag för.

Så här fortsatte min dag. Jag klickade mig vidare, från ett piano till ett annat (och här ser du också Sarah Assbrings dans igen och dubinfluenserna). På väg hem från jobbet lyssnade jag på Masters at Work. Jag hade nästan glömt bort hur fantastiskt det här låter. Jag lagade middag till Larry Levan-mixer och då var inte steget långt till den något snuskiga Is It All Over My Face och så var vi framme vid Arthur Russell. Som sjunger att det kommer att ordna sig. Det är okej att vara ledsen. Sjukdomen kanske äter upp ens kropp, men kärleken besegrar den inte. Och jag kommer att tänka på Jonas Gardells berättelse. Men det kräver en egen text. Som får skrivas någon annan gång.

Inför Way Out West, del 2: Jonathan

Nu kanske den här texten kan passa att läsa igen. Själv ger jag dagliga offer åt gudarna för att han ska spela på fredagen. Vi får se om jag skött mig.

Inför Way Out West, del 1: Dansmusik för vuxna

De unga vet ingenting. Särskilt inte att de är unga.
                                                             Don Draper


Dansmusiken har alltid varit de ungas musik. De äldre har inte fattat någonting när de unga dansat bort natt efter natt på klubbarna. Det har varit utmanande och provocerande. Ett avståndstagande från samhället och vuxenvärlden. De unga har dansat som om det inte fanns någon morgondag och visst är det en nagel i ögat på den ansvarstagande vuxenvärlden.

Men när de unga blivit äldre har de inte glömt bort dansen. De har velat fortsätta för de vet att i dansmusiken finns friheten. Friheten att vara den man är och leva sitt liv som man vill. Friheten att få leva endast i nuet. Att få dansa som om det inte fanns någon morgondag. För det som skiljer dem från de unga är att ju äldre du blir desto mer varse blir du att det kanske inte finns någon morgondag. Och finns det en morgondag kan den innebära bördor som du inte vill tänka på i natt. Så därför vill du att natten inte ska ta slut. Och du dansar.

Musik ska säga något om ens liv och den som inte längre är ung vill inte dansa till musik som handlar om tjugoåringars liv. Det behövs något annat. Hot Chip kan ge dig det.

Hot Chip gör suggestiv musik att förlora sig i, men med grubblande texter om livet och åldrandet. Det handlar inte om skrytande över sexuella erövringar, snarare önskan om att få vara ett One Life Stand. Den testosteronstinna självsäkerheten i Summerburst-housen är långt borta och istället ges utrymme för tvivel på sig själv och hur livet kommer att se ut.

Hot Chip är helt enkelt dansmusik för vuxna. För den som förstår vad Smokey Robinson menade med att man ibland behöver dansa för att hålla tårarna borta.

Änglar

Vissa saker är egentligen onödiga att berätta. Sånt som du och jag och din granne redan vet. Men så vill man ändå säga det. Fast det inte behövs. Som att The xx nya låt Angels är fullkomligt briljant.

Andra april

En del tycker det är kul med första april. Jag föredrar den andra.

Att gräma sig, del 2

Nu grämer jag mig igen. I onsdags skulle jag ha gått på Lambchop på Nefertiti. Bestämt sen länge. Bara inte köpt biljett. Sen blev det försent. Slutsålt. Jag börjar minnas hur det är att gräma sig.

Dessutom. För ett par veckor sen tänkte jag gå och se Damien Jurado spela på samma ställe. Men jag gjorde det inte. Det kändes okej då. Inte nu. Det senaste albumet Maraqopa har nämligen börjat kännas som en riktigt fin skiva. Inte minst för att Museum of Flight och Working Titles är två av årets bästa låtar hittills. Jag tittar på hur det var där jag inte var och grämer mig. Så tittar jag på hur det var i Lund och får reda på att han skrivit sången till sin son och förstår att jag borde ha varit där också. Jag borde inte titta på de där klippen mer. Det gör liksom ont. Men det är så man funkar som människa.

Jag glömde!

Jag hinner inte skriva så mycket just nu, men vill bara bekänna att jag missade att fira Casimir Pulaski Day för en vecka sen. Hoppas inte ni glömde.

Lightships!

Vi delar musiksmak i ganska hög grad, min fru och jag. Men ibland ber hon mig byta låt. Antingen handlar det om skramlig indie som Dinosaur Jr eller My Bloody Valentine. Eller så handlar det om Teenage Fanclub.

Själv har jag svårt att förstå hur man inte kan tycka om medelålders gubbar från Glasgow som spelar den snällaste pop du kan tänka dig. Men det är något vi får jobba med i vår relation helt enkelt. Nu var det inte scener från vårt äktenskap som jag ville skriva om utan den glada nyheten att en av de medelålders gubbarna från Glasgow, Gerard Love, har en soloskiva på gång under namnet Lightships.

Än så länge har jag bara hört Two Lines och Sweetness In Her Spark, men det är så vackert att längtan till 2 april när skivan släpps känns ofantligt tung. Det är större än vårens ankomst.

Det blir en prövning för vårt äktenskap, men lika mycket som jag tror på Teenage Fanclub tror jag på kärleken. Det kommer att gå bra.

Funderingar i februari

Just nu funderar jag mycket över klass. Hur klass påverkar det mesta jag gör. Hur klass har med min utbildning och mitt egna yrke att göra. Hur det berör min musiksmak. Vad jag äter. Och var jag äter. Hur det har att göra med att vi känner oss stolta över utsikten från vår lägenhet, men att de lika höga husen i Biskopsgården som vi ser från vårt fönster sällan beskrivs med utsikten i första hand. Att vi ofta väljer att cykla till förskola och jobb (när det är mindre isigt), fast vi har bil. Att vi kan välja.

Hur klass har att göra med vilka kläder jag köper. Hur det har att göra med att jag är med i en bokklubb. Vad jag ser på TV. Att jag ibland väljer att inte se på TV.

Hur klass har att göra med att vi köpt en balanscykel åt vår dotter i 3-årspresent.

Hur klass har att göra med hur jag ser på min uppväxt. Och hur jag ser på min framtid. Att jag kan välja den.

Hur klass har att göra med att jag funderar över klass. Och funderar över vad Morrissey sagt om klass.

Jag vet att det är Liv Strömquists fel. Igen. Men hon är så himla övertygande.

Som en Henry Morgan i Klas Östergrens Gentlemen. Se där, en klassmarkör igen.

The Magnetic Fields!

Just som uppladdningen inför den 11 maj pågår som bäst (ja, vi har bra framförhållning i vår familj) slänger The Magnetic Fields fram en ny låt som får det att pirra ännu mer inför konserten. Andrew in Drag visar på samma lekfullhet som fick mig att le till 69 Love Songs. Och bara tanken på att Stephin Merritt kommer att stå på Filadelfiakyrkans scen och sjunga "The only girl I ever loved was Andrew in drag" gör mig fnissig.

First Aid Kit!

Jag har lite svårt för att inte lyssna på First Aid Kits nya skiva. Å andra sidan mår man inte dåligt av den, så det är bara att ge sig hän. Den låter, jag drar till med, fantastiskt. I alla fall just idag. Deras röster är, som ni vet, fantastiska. Melodierna är också, fantastiska. Arrangemangen är, tja, fantastiska. Ni hör att jag fastnat i adjektivfällan, men jag tror ni förstår budskapet. Det är en bra skiva.

Idag gillar jag allra mest Blue. Mer pop än de andra folk/countryspåren. Annars gillar jag att de inte försöker dölja sina referenser. När de sjunger att de skulle vilja vara Emmylou och objektet för kärleken Gram så blir ingen direkt chockad. Det hade vi redan gissat. När sen Conor Oberst kommer in med sin röst i den starkt Bright Eyes-doftande The King of the World höjer man inte på ögonbrynen ens. Så självklart. Och så, fantastiskt.

Samtidigt som jag skriver det här nås jag av en röst från älskade Teenage Fanclub och då vet jag vad som kommer att vara den mest fantastiska musiken imorgon.

2011: en bra låt är en bra låt

När jag tänker tillbaka på de låtar jag lyssnat mest på under 2011 så är ovanligt många tolkningar av andra artisters låtar (och nej, jag tänker inte på den där programserien i TV4). Det började, som vanligt, med Tracey Thorn. I januari skickade hon ett försenat julkort med sin inspelning av Sufjan Stevens Sister Winter. Strax därpå sjöng Dante sorgset Next To You och gjorde vintern något mer uthärdlig. Nånstans där dök den unga rösten Birdy upp och sjöng Skinny Love som om hon inte gjort något annat. Och så James Blake förstås.

James Blake som tolkar Feist, baserar sin singel på nån brittisk proggrocklåt och gör A Case of You. Just det, A Case of You. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den. Och jag är inte färdig än.

När våren sedan kom och sommaren närmade sig upptäckte jag June Tabors skiva Ashore, som i sann folktradition endast är tolkningar av andras sånger. Mest föll jag för Grey Funnel Line, en sång av Cyril Tawney om livet i brittiska flottan. Här i en version som är sämre än på albumet, men å andra sidan väldigt brittisk i sin inramning.

Sommaren avslutades med First Aid Kit som sjöng inte bara Patti Smith till tårar. Under hösten återvände Tracey, tillsammans med Ben, för att visa att xx egentligen bara är ett uppdaterat Everything But The Girl. Vilket är en komplimang. Och så var det The Drums som väckte liv i Sugarcubes.

Jag skulle kunna fortsätta så här ett tag till, men jag ska försöka avsluta. Det finns en låt kvar att prata om.

Take Care.

Eller I'll Take Care of U.

Och det är nu det blir komplicerat. Vad är egentligen en cover och ett original? Vi har Drake och Rihanna, som står för den mest spridda versionen. Producerad av Jamie från xx, som återvann soundet från sin egen remix av Gil Scott-Herons version. Men inte var Scott-Heron först. Det går att hitta långt fler versioner än vad som är sunt att lista här, så jag nöjer mig med Bobby "Blue" Bland. Jag tror att det är nånstans där det börjar. Kanske.

Men det är just det som egentligen är oviktigt. Vad som är kopia och vad som är original är inte längre en självklarhet och är inte heller särskilt betydelsefullt. Det här har countryn och folkmusiken vetat länge. Där är grunden för musiken att tolka sånger som någon annan har skrivit. Därför att sångerna alltid är större än artisterna. Ingen kan äga en sång. Det är sången som äger dig.

Det senaste året känns det som att den här insikten nått ut till fler musikgenrer. I alla fall har det varit ovanligt många lyckade resultat av tanken. Så när Florence and the Machine säger sig tolka Drake och Rihanna med Take Care så spelar det ingen roll att det inte stämmer helt och hållet. Det är en bra låt. Det är det som betyder något.