Jag vet att det var längesen. Ni som brukar läsa mig vet varför. Doris. Och Frans såklart. Större familj. Mindre sömn. Mer kärlek.
Jag vet inte om det blir oftare framöver heller, så jag kräver ingen trohetsförklaring av er som orkar läsa. Men just nu följs mina dagliga bussresor av så fantastiska sånger att jag inte kan vara tyst.
Det där med vårkänslor kanske en del fnyser åt. Då har de inte hört när Anna Järvinen sjunger Äppelöga och liksom försöker hålla tillbaka den där sprudlande känslan för att inte bubbla över. Det lyckas sådär. Den går inte att missa. Och smittas av. Om inte våren kommer på riktigt än så finns den i alla fall här. (Även Frans gillar det. Han sjunger äppelöga, jag vill inte störa om och om igen)
Det är något speciellt med Skottland. De pratar konstigt. De har konstiga kläder. Men jag vet inte om någon annan provins med visst självstyre och eget parlament klår dem när det gäller musik. Inga självständiga stater heller. Just nu är det Camera Obscura som trollbinder mig med My Maudlin Career. Gör som familjen Bogren, dansa er fredagsdans till det här.
Det där med frankofili har jag skrivit om tidigare. Nu känner jag att den är på väg igen. Senare i vår släpper Phoenix en ny skiva. Smakprovet gör att det börjar klia i kroppen. Det är nog bäst att jag söker hjälp redan nu, innan det är försent och jag börjar yra om Proust och Pinot noir.
