Nej, mr Costello. Hur mycket jag än tycker om dina sånger så håller jag inte med dig. Skönheten är inte värdelös. Jag vet precis vad vi ska göra med den. Njuta. Det är en glädje som är evig, som han skrev den där brittiske poeten Jane Campion gjorde en makalös film om häromåret.
Just nu kan jag inte bestämma mig för vilken sång på Peter Brodericks nya skiva som är vackrast. Kanske den här? Eller den här? Eller någon annan (albumet finns på Spotify)? Men du kanske menar att något helt annat är vackrast just nu?
torsdag, oktober 21, 2010
torsdag, oktober 14, 2010
En gammal vän
Lloyd Cole har fyllt 49 och börjat spela hårdrock med sina söner. Med PSL diskuterar han sina nya kontaktlinser (du behöver titta på hela klippet). Man kan tänka sig att vi inte har så mycket gemensamt längre. Att vi har glidit ifrån varandra. Ärligt talat så var det ju ett bra tag sen vi hördes sist. Kanske var det med "The Negatives", en sisådär tio år sen. Jag vill minnas att vi inte var bästa vänner ens då.
Men nu har han hört av sig igen. Med en gammal vän är det liksom bara att fortsätta där man slutade sist. Trots att det gått tio år. När jag hör "Oh Geneviève" känns det som att vi är just gamla vänner. "Oh Geneviève" är en sån där perfekt poplåt man måste vara född i Glasgow för att kunna skriva (som dom här eller dom här eller dom här eller...). Dessutom sjunger han den som om det vore den enklaste sak i världen att skriva en sån låt. Så avslappnad, men ändå totalt fokuserad. Det känns varmt och tryggt. Som att få dricka kaffe med en gammal vän. Och det är jag inte ensam om att gilla.
Men nu har han hört av sig igen. Med en gammal vän är det liksom bara att fortsätta där man slutade sist. Trots att det gått tio år. När jag hör "Oh Geneviève" känns det som att vi är just gamla vänner. "Oh Geneviève" är en sån där perfekt poplåt man måste vara född i Glasgow för att kunna skriva (som dom här eller dom här eller dom här eller...). Dessutom sjunger han den som om det vore den enklaste sak i världen att skriva en sån låt. Så avslappnad, men ändå totalt fokuserad. Det känns varmt och tryggt. Som att få dricka kaffe med en gammal vän. Och det är jag inte ensam om att gilla.
måndag, oktober 11, 2010
Så minns man en popstjärna
Jag vet att jag inte borde, att det är fel av mig men jag gör ett försök att börja skriva igen. Jag vill inte sluta så nu ska jag skriva. Tänka mindre, skriva mer, ångra sig sen. Annars blir det ingenting. Om det inte går nu så lägger jag ner. Jag försöker:
En av anledningarna till att jag älskar England är att där tas populärkultur på allvar. Det är inget man skämtar om. Ett nytt popband behandlas med samma seriositet som en nyskriven opera. Man vördar sina popstjärnor likaväl som sina författare. För 10 år sen dog Kirsty MacColl. Igår skulle hon ha fyllt 51 år. På Soho Square i London har hon fått en egen bänk. Varje år den 10 oktober samlas människor där för att minnas henne. Igår avslutades kvällen med en minneskonsert på Shepherd´s Bush Empire. Så ska en bortgången popstjärna behandlas.
Vi var många som inte kunde gå. Inte ens Andres Lokko hann dit. Vi får minnas så här istället.
En av anledningarna till att jag älskar England är att där tas populärkultur på allvar. Det är inget man skämtar om. Ett nytt popband behandlas med samma seriositet som en nyskriven opera. Man vördar sina popstjärnor likaväl som sina författare. För 10 år sen dog Kirsty MacColl. Igår skulle hon ha fyllt 51 år. På Soho Square i London har hon fått en egen bänk. Varje år den 10 oktober samlas människor där för att minnas henne. Igår avslutades kvällen med en minneskonsert på Shepherd´s Bush Empire. Så ska en bortgången popstjärna behandlas.
Vi var många som inte kunde gå. Inte ens Andres Lokko hann dit. Vi får minnas så här istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)