"Håkan, du var bättre förr"

Nostalgin. Det där om att det var bättre förr. Det där om att vilja tillbaka till något förlorat. Visst har vi alla fallit in i den någon gång och visst gör vi det ännu. Det är så lockande. Ett enkelt sätt att förklara varför du aldrig blir nöjd med var du är och vem du är idag. Så slipper man det jobbiga.

Men det kan också vara en drivkraft till att skapa. Eller som något som ständigt bearbetas i skapandet.

Även om jag är lyckligare nu längtar jag alltid tillbaka ändå, spottar Christopher Sander ur sig om sina punkdrömmar. Drömmar om Berlin och Lou Reed har glidit honom ur händerna och han vill ha dem tillbaka.

The Radio Dept. tittar tillbaka på sitt 1995 och minns missade bussar och skippade lektioner. And though I'm happier now I always long somehow back to 1995. Längtan tillbaka, inte för att det var bättre, utan för att det var förr.

Men varför? Vad är det att längta tillbaka till om livet är lyckligare idag?

Det sägs att nostalgi först ställdes som en diagnos på den hemlängtan och sorgsenhet krigsveteraner från amerikanska inbördeskriget upplevde och som gjorde dem apatiska och nedstämda. Ett sjukligt tillstånd som behövde behandlas.

Nostalgin är alltså farlig för dig. Det gäller att se framåt för att klara sig. Det insåg man redan under upplysningstiden då man övergav tankarna på en svunnen guldålder. Vi kommer ingenvart om vi bara längtar tillbaka. Men ändå finns det en proteströrelse, människor som inte vill, fast de vet att de måste.

Ingen har gestaltat den känslan så väl som Håkan. I Du är snart där predikar han om att ställa sig upp och gå vidare. Om att fortsätta trots att dom lynchat sista hoppet. Om att motbevisa de som säger att man var bättre förr.

För jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än, sjunger han gång på gång. Men så blir han rädd. För tänk om de har rätt? Att det inte blir bättre än så här? Varken livet eller musiken. Håkan låter kören fortsätta sjunga frasen och han ber dem: ljug för mig, fortsätt ljug, fortsätt... Skiftningen mellan tro och tvivel. Fram och tillbaka. För att värja sig mot den plågsamma sanningen. Snälla ljug och säg att det bästa ännu väntar.

Jag tror att Håkan där ger oss ett svar på varför nostalgin lockar så förföriskt. Vi vet att vi inte kan se tillbaka om vi vill kunna gå framåt. Men vi vågar inte se framåt, eftersom tanken på att det kanske inte blir bättre skrämmer oss så. Framtiden vet vi inget om, men historien känner vi och blir tryggare av att betrakta.

Jag låter gärna Håkan ljuga för mig. Just idag tror jag inte heller att det är en lögn. Jag tror ärligt talat att det bara blir bättre. Såväl livet som Håkan. I dagarna släpps den nya singeln. Jag har inte hört den än, men jag vet att den är fantastisk.

Nej, Håkan. Du var inte bättre förr. Du är alltid bäst just nu.  

Igår kväll räddade en DJ mitt liv, igen (och igen och igen...)

För ett tag sen skrev Andres Lokko om diskotekets historia i GP. I år har det gått 50 år sen det första diskoteket öppnade, Whisky A-Go-Go i Los Angeles. Sen dess har mycket hänt. Vi har slutat säga diskotek och det var längesen disco var det enda som spelades på ställena. Inte minst har dansmusiken blivit en musik som det inte längre dansas till. Och dagens dominerande dansmusik, house, har blivit den nya popen.

Jag gillar house (och disco, som enligt mig är andra sidan av samma mynt), men ändå blir jag inte glad när Valhalla IP i Göteborg huserar (!) housefestivaler och dj-trios säljer ut stora arenor i Solna med sina maskiner. Varför? Min inställning skulle kunna bortförklaras med snobbism: att vilja ta avstånd från sånt som blivit mainstream. Men nej, den här gången handlar det om något annat. När kungabarnen står på läktaren och lyfter händerna i takt med basgången blir jag istället ledsen och tänker på deras kollegor i ett annat land. I Marocko blomstrade hårdrocken som musiken för en regimkritisk och oppositionell revoltrörelse. Tills en dag kungens döttrar sågs på läktaren. Den politiska laddningen i hårdrocken försvann i samma sekund liksom kritiken mot kungastyret.

En liknande utveckling har drabbat housemusiken. Discon, det som senare skulle kallas house, var från början en musik för de som inte fick plats. New Yorks svarta, homosexuella och latino hade hittat sitt soundtrack med texter om frihet, om att få vara sig själv och om att en dag kunna gå hand i hand in i det förlovade landet. Det var en musik som var så mycket mer politisk än den samtida punken, utan att ens behöva anstränga sig för det. Tills...ja, ni vet. Det var liksom inte den vita heterosexuella mannen som skulle haka på Love Train. Men han gjorde det ändå.

Idag är discjockeyn stjärnan, han flygs från en spelning på Ibiza till en ny i Paris samma kväll och liknar ett nattklubbsgig vid en sexuell erövring. Därför var det en sån befrielse, ja till och med en politisk handling, när dubstep-producenten och löftet James Blake för två år sen satte sig ner vid pianot och spelade Joni Mitchells A Case of You. Det svaga och mjuka fick åter en plats i den moderna dansmusiken. Jag grät då med, men av andra orsaker.

Nu är han tillbaka, James Blake, med ny dansmusik som ingen kan dansa till. Men åh så vackert!