På jobbet försöker vi hitta samband mellan innehåll och form i litteraturen. Vi försöker hitta författarens stil och se hur den är i samklang med berättelsen. Men när jag kommer hem tar jag av mig min lärarkavaj i brun manchester och förkovrar mig i diskrepanser mellan innehåll och form. Jag älskar att bli lurad av ett vackert yttre och finna ett förskräckligt innehåll. Och jag kan inte tänka mig ett bättre exempel på detta än The Beautiful South.
The Housemartins förenade pop, religion och politik som inga andra. Paul Heaton predikade såväl Jesus som Marx och hopp. Men när The Housemartins splittrades och bildade The Beautiful South tycks han ha förlorat hoppet. Bitterheten och Cynismen blev hans nya förebilder. Sånger om kärlek som aldrig någonsin kommer att fungera, om att alltid råka dricka för mycket och om det ruttna samhället som aldrig kommer bli bättre. Allt insvept i de mest sockersöta melodierna man kan tänka sig. Det är musik som aldrig skulle kunna skada någon. Precis som The Housemartins melodier, och som Jack Penate som häromåret blev anklagad för att spela "provocerande snäll musik" (och vi vet ju vilka hans förebilder är...).
Och det är ju det här jag älskar. När man tror att man lyssnar på världens mest oskyldiga sång, och sen lyssnar lite mer noggrant och upptäcker att det inte är Dalai Lama som inspirerat till texterna. Titlar som Don't marry her, fuck me. Eller det ljuvliga uppbrottsdramat i A little time. Paul Heaton ber om mer tid för att tänka över förhållandet, han håller på att bli kvävd och behöver mer plats för sig själv. Briana Corrigan svarar att han säkert behöver mer utrymme för sitt stora huvud eller för tusen nya sängar. Paul Heaton bönar och ber och till slut kommer han fram till att han ändå älskar henne och vill fortsätta. Det skulle kunna sluta bra. Men Briana Corrigan har ju också fått tid att tänka och kommit fram till en annan slutsats. Så slutar det i uppbrott ändå. Ett typiskt The Beautiful South-drama.
Jag vet inte hur jag kom att börja tänka på dem igen, efter många års uppehåll. Kanske var det någon låt med Stars jag lyssnade på, som påminde om The Beautiful South:s duetter. De senaste dagarna har i alla fall Paul Heatons sånger lyst upp mina resor till Borås med sitt mörker.
