Ursäkta om jag är tjatig men jag kan inte riktigt släppa "Blankets" av Craig Thompson. I förra veckan var jag på Pusterviksbaren och såg Junior Boys. Och det var någon basgång som träffade mig i magen och jag kom att tänka på "Just like heaven" med the Cure och så var "Blankets" där igen. Visst har jag läst bättre böcker i år. I alla fall skickligare skrivna och tjusigare konstruerade. Men det finns ingen som har berört mig så som "Blankets".
Den självbiografiska serieromanen har väl blivit en genre i sig och brukar beskyllas för självömkan och navelskåderi. Sånt gillar jag. Och i det här fallet passar klyschan "det handlar om mig" faktiskt in.
Craig Thompson berättar om sin uppväxt i en frikyrklig familj på den amerikanska landsbygden. Det är tidigt 90-tal och han åker på tonårsläger fyllt med raggningstillfällen förklädda till bönemöten och bibelstudier. Men han passar aldrig in. Han kan inte sjunga med i lovsångerna och inte finns det någon tjej som ens ser honom. Istället grubblar han över sin tro och om han kan glädja Gud med sitt tecknande. Självfallet bryr sig Gud inte om tecknande blir svaret. Bli predikant istället, uppmanar pastorn honom. Han känner sig mer och mer främmande för miljön han kommer ifrån. Tills han träffar Raina, som hellre lyssnar på Dinosaur Jr än lovsångsrock, och en mycket försiktig förälskelse startar.
Jag läste den två gånger i somras och första gången grät jag. Okej, jag erkänner att jag grät andra gången också (pinsamt!). Kärlekshistorien är rasande vacker, hans brottning med tron så ärlig och äkta och den frikyrkliga miljön så träffande skildrat. Och så var det lapptäcket. Gåvan från Raina som han trots en förlorad kärlek aldrig förmått göra sig av med. Min tonårstid utspelade sig i en stockholmsk villaförort, men jag undrar om inte Craig Thompsons by låg nånstans i grannkommunen.
På den tiden hans musik fortfarande betydde något för mig brukade Ron Sexsmith en bit in i sina konserter presentera en låt med "this is a song I wish I had written". Sen sjöng han Leonard Cohens "Hey, that's no way to say goodbye" med sin allra vackraste röst (jag grät säkert då med). Nu förstår jag vad Ron menade. Beställ "Blankets" från Adlibris eller gå till biblioteket och låna den gratis (ifall du bor i Göteborg är detta i alla fall ett möjligt alternativ). Det är en bok jag önskar att jag hade skrivit.
