Okej...

"Vänta!"
"Vad vill du Joel?"
"Vänta bara. Ett litet tag..."

I lördags sände SVT en av de bästa filmer som någonsin gjorts (ojdå!), Eternal sunshine of the spotless mind av Michel Gondry. Jag såg den inte då, men den finns inspelad för senare tittar. Det är en klassisk kärlekshistoria och det är så jag vill se på den, trots att den kanske främst är omtalad för sin uppluckrade berättarteknik, som gör tittaren lika förvirrad som filmens huvudpersoner är. Kärleken träder fram i sin nakenhet, avklädd all romantik, drömsemestrar och framtidsplaner. I slutscenen är bara det mest grundläggande kvar, varandras närvaro. Joel (Jim Carrey) vill bara att hon ska stanna, inte varför.

I mitt huvud dyker en annan magisk slutscen upp. I John Hustons Fat city från 1972 är det vänskapen mellan två män som står i fokus, men replikväxlingen är likartad. Den gamle boxaren Stacy Keach hänger i baren (som vanligt). Jeff Bridges är den unga adepten som han hoppats utveckla till en ny boxningsstjärna. Det är ingen feel good-film så boxningen går inget vidare. Men en vänskap utvecklas. Jeff Bridges är på väg att gå hem, Stacy Keach ber honom stanna ett tag till. "Okej". Sen sägs inget mer. De vilar sig mot baren och eftertexterna börjar rulla.

(Även öppningsscenen är magnifik till tonerna av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night")

Det är något med den här enkelheten. Att gilla varandra, som vänner eller älskande, i tystnaden. Trots allt annat i relationen som ligger och skräpar. Det är vackert och det börjar grumlas i mina ögon varje gång jag hör Clementine (Kate Winslet) svara Joel:

"Jag kommer att tröttna på dig och känna mig fast, för så funkar jag."
"Okej."
"Okej då..."

Ankbröst och lussebullar

Eftersom min fru inte skrivit något här på sisådär ett halvår, så får väl jag ta över matbloggandet också. Igår var min födelsedag vilket jag firade med att laga till extra extra festlig mat till Sigrid och mig. Vi hann bara med en rätt för sen var vi tvungna att gå och sova för att orka gå upp halv sex när Frans vaknar, men den rätten blev i alla fall festlig. Jag och Frans hade varit och handlat ankbröst i saluhallen Briggen, som jag sen stekte och serverade med vinbräserad savoykål kokt potatis och ett glas Pinot Noir. Det kändes lyxigt och jag kände mig som, som ... tja, mamma och pappa.

Hur det smakade? Jo, det var gott. Fin smak på köttet. Men ändå. Jag är ingen köttsnobb egentligen så dyrt kött imponerar inte på mig. Billig högrev som fått koka sig mör i en mustig gryta är minst lika gott.

Imorgon ska jag och Frans baka lussebullar. Det ska bli ... spännande.