Sommarlov innebär möjligheten att göra sånt jag annars inte hinner, så bland det första jag brukar göra när lovet infinner sig är att ta cykeln och trampa iväg till stadsbiblioteket, gå uppför de två trapporna och sätta mig i nördhörnan, förlåt, seriebokshörnan. Jag gillar serieböcker, som ju faktiskt har utvecklats mer mot romanen och bort från Lucky Luke-träsket, men de har lite av en nördstämpel på sig. Dess status som litteratur är inte heller särskilt hög i Sverige, men blickar man utanför våra gränser är det annorlunda. En bok som fått stor uppmärksamhet internationellt är Persepolis av Marjane Satrapi och det var den jag lånade på mitt besök på biblioteket för ett par veckor sedan.
Förra året var det Craig Thompsons Blankets som blev sommarens serieläsning och den har jag redan tjatat om till leda på den här bloggen. Men, tro det eller ej, det finns beröringspunkter mellan den och Persepolis som jag inte kan komma ifrån. Persepolis handlar om Marjane Satrapis uppväxt i Iran med revolutionen 1979 som avgörande händelse. Revolutionen som skulle ge folket mer att säga till om men som vändes till ett än värre åsiktsförtryck. I tomrummet efter shahen tog islamisterna makten och upprättade en islamisk republik där en mycket konservativ tolkning av islam blev styrande för hela folket. Strax därefter bröt kriget mot Irak ut och situationen blev katastrofal.
Händelserna är ju bekanta sen tidigare, inte minst Iran-Irakkriget var något som det talades mycket om under min uppväxt. Men det är först när jag genom Persepolis får läsa det ur en specifik individs synvinkel som jag börjar förstå vad det handlar om. Jag kan känna med. Delta i sorgen över förluster och i frustrationen över det begränsande samhället. Och det är där kopplingen till Blankets finns. Även Thompson skildrar en grupp i samhället som genom sin fundamentalistiska tolkning sätter begränsningar för sig själva och andra individer. Religionen blir ett maktmedel som bestämmer vad som är tillåtet och inte. Vem som är rättroende och inte. Och den som inte lever rätt får tuktas av den som vet bättre. I Blankets är det främst den inre brottningen som skildras, medan Persepolis fokuserar på religionens yttre kännetecken. Men båda känns lika angelägna.
En fundamentalistisk tolkning av religionen är sällan lyckad. Den stannar ofta inte hos individen, utan vill också påverka samhället runt omkring och då uppstår problemen. Men är det inte beundransvärt med människor som verkligen tror så mycket? Problemet är att det snarare är för lite tro som kännetecknar fundamentalistiska tolkningar. Man vill styra och ställa själva istället för att överlåta det till den Gud man säger sig tro på. Det saknas vad Sören Kierkegaard kallar hoppet som tron kräver. I Kierkegaards värld är det religiösa stadiet det yttersta som skänker människan mening i livet. Men det stadiet kräver att man överlämnar sin kontroll och tror. Tron kallar han ett hopp ut på 10 000 famnars djup, utan att veta var man landar. Den som vill bestämma vilka kläder andra bör bära eller vilken sorts musik Gud gillar har helt enkelt glömt att hoppa.
Så läs Persepolis om du inte gjort det än. Kanske kan det få upp dina ögon för en av litteraturens mer undanskymda och bespottade genrer. Dessutom har jag läst (i Modette av alla tidningar!) att Persepolis snart når våra biografer. Då får du en möjlighet att använda klyschan "men boken var bättre än filmen".
