"The line of beauty" var precis det jag hade önskat. En "Brideshead Revisited" för 2000-talet har den kallats och visst är liknaderna slående. Ung man stiftar bekantskap med överklassfamilj och leds in i en värld av dekadens och mörka hemligheter. Med den skillnaden att de homoerotiska undertonerna i "Brideshead Revisited" är allt annat än undertoner i "The line of beauty". Och så är det något så lockande med den brittiska överklassen. "Match Point" hade inte varit mer än en schysst thriller om det inte var för privatläraren i tennis och cashmeretröjorna. Det är oemotståndligt helt enkelt.
För er som missade "The line of beauty" kan jag bara beklaga. Det dröjer nog innan TV visar något av samma klass igen. Och reprisen har redan gått.
tisdag, januari 23, 2007
onsdag, januari 17, 2007
Musikåret 2006, del 2
Jag vet att jag borde lämna det gamla bakom mig. Jag ska, jag lovar. Men det är några saker till jag måste få säga.
Årets cover
Bonnie 'Prince' Billy & Tortoise "Thunder Road"
När Bruce Springsteen lämnar lyssnaren där ute på motorvägen i ett frihetsälskande rus, tar Will Oldhams röst och Tortoise skenande gitarrer vid. Kvällssolen som nyss blänkte i lacken har bytts ut mot nattens kompakta mörker. Det är alldeles tyst i bilen. Ingen sträcker längre ut sitt huvud genom fönstret och tjuter av lycka. Bilen färdas nu utanför kartans område och det var ett tag sen en vägskylt syntes. Här finns inga påfarter, endast "Exits" utan destination. Trots att Johnny, Bobby Jean och de andra sitter bredvid dig i bilen har du aldrig känt dig så ensam. Det är imponerande hur en sång kan betyda något helt annat utan att texten ändrats en rad. En av årets bästa låtar alla kategorier och givetvis årets cover. På en av historiens bästa låtar. Men det är en helt annan lista.
Årets titel
"Life is a pigsty" Morrissey. Vem annars.
Årets trettioårighet (än en gång, tack Joel!)
Folk pratade om att de sett popens framtid. Tidningarna älskade att använda orden "futuristiskt sound" och utropade "My love" till en modern klassiker. Samarbetet mellan Justin Timberlake och Timbaland kallades popens livräddare. Något trött hörde jag musiken, men reagerade inte det minsta. Istället gillade jag Midlake. Om man är snäll kan man kalla deras rock 70-talsinfluerad. Om man vill vara ironiska generationen kan man säga "futuristiskt sound". Om man ska vara sann så är det rejält mossig och bakåtsträvande musik, med texter om att inte bry sig om den här världen och hellre vilja gå hem och stanna där länge, länge. Och jag erkänner att jag gillade det.
Årets mellansnack
"I'm Tommy Couberg. Ha ha." Morrissey 1 april på Scandinavium. Den skämtaren.
Årets soundtrack
Musiken som ackompanjerade kärlekssagan "Brokeback mountain" passade perfekt i sitt sammanhang. Ödsliga gitarrtoner blandat med Willie Nelsons sorgsna stämma var en solklar illustration åt bergen och barerna. Men när bilderna slutat försvann också musikens magi en aning.
Jag har inte sett "Marie Antoinette" än. Den hade ju premiär efter Frans. Men jag har hört musiken och i mitt inre sett bilderna. Om att vara ung och inte vilja att natten tar slut. Om att inte riktigt veta vad som är jag och vart jag är på väg. Om rastlöshet och hemlängtan i samma kropp. Och det är ju det som förenar musiken från New Order, the Cure och the Radio Dept. Tidlöst och modernt på samma gång. Att ha fått plats i detta sällskap, måste dessutom göra the Radio Dept. till årets svenska band. Om vi hade haft någon sådan kategori.
Men jag tror nog att årets soundtrack fanns i årets bästa film. Folkpopen i "The squid and the whale" var liksom dess berättelse oerhört vacker. När den förvirrade sonen i slutscenerna hittar tillbaka till relationen med sin mamma är det till toner av Lou Reeds "Street Hassle". Springturen längs med Hudsonfloden med Manhattans skyline i bakgrunden är ren New York-poesi som till och med den ständigt missnöjde Woody Allen varit stolt över. Finalen framför den uppstoppade bläckfisken och valen på naturhistoriska museet är magnifik. Och jag har upptäckt ännu en av Lou Reeds fantastiska sånger. Årets återupptäckt för min del. Om vi hade haft någon sådan kategori.
Årets sanning
"There is no such thing in life as normal" sjunger Morrissey i "The youngest was the most loved". Han må ha blivit lönnfet, men han är ännu utanförskapets främsta riddare.
Årets cover
Bonnie 'Prince' Billy & Tortoise "Thunder Road"
När Bruce Springsteen lämnar lyssnaren där ute på motorvägen i ett frihetsälskande rus, tar Will Oldhams röst och Tortoise skenande gitarrer vid. Kvällssolen som nyss blänkte i lacken har bytts ut mot nattens kompakta mörker. Det är alldeles tyst i bilen. Ingen sträcker längre ut sitt huvud genom fönstret och tjuter av lycka. Bilen färdas nu utanför kartans område och det var ett tag sen en vägskylt syntes. Här finns inga påfarter, endast "Exits" utan destination. Trots att Johnny, Bobby Jean och de andra sitter bredvid dig i bilen har du aldrig känt dig så ensam. Det är imponerande hur en sång kan betyda något helt annat utan att texten ändrats en rad. En av årets bästa låtar alla kategorier och givetvis årets cover. På en av historiens bästa låtar. Men det är en helt annan lista.
Årets titel
"Life is a pigsty" Morrissey. Vem annars.
Årets trettioårighet (än en gång, tack Joel!)
Folk pratade om att de sett popens framtid. Tidningarna älskade att använda orden "futuristiskt sound" och utropade "My love" till en modern klassiker. Samarbetet mellan Justin Timberlake och Timbaland kallades popens livräddare. Något trött hörde jag musiken, men reagerade inte det minsta. Istället gillade jag Midlake. Om man är snäll kan man kalla deras rock 70-talsinfluerad. Om man vill vara ironiska generationen kan man säga "futuristiskt sound". Om man ska vara sann så är det rejält mossig och bakåtsträvande musik, med texter om att inte bry sig om den här världen och hellre vilja gå hem och stanna där länge, länge. Och jag erkänner att jag gillade det.
Årets mellansnack
"I'm Tommy Couberg. Ha ha." Morrissey 1 april på Scandinavium. Den skämtaren.
Årets soundtrack
Musiken som ackompanjerade kärlekssagan "Brokeback mountain" passade perfekt i sitt sammanhang. Ödsliga gitarrtoner blandat med Willie Nelsons sorgsna stämma var en solklar illustration åt bergen och barerna. Men när bilderna slutat försvann också musikens magi en aning.
Jag har inte sett "Marie Antoinette" än. Den hade ju premiär efter Frans. Men jag har hört musiken och i mitt inre sett bilderna. Om att vara ung och inte vilja att natten tar slut. Om att inte riktigt veta vad som är jag och vart jag är på väg. Om rastlöshet och hemlängtan i samma kropp. Och det är ju det som förenar musiken från New Order, the Cure och the Radio Dept. Tidlöst och modernt på samma gång. Att ha fått plats i detta sällskap, måste dessutom göra the Radio Dept. till årets svenska band. Om vi hade haft någon sådan kategori.
Men jag tror nog att årets soundtrack fanns i årets bästa film. Folkpopen i "The squid and the whale" var liksom dess berättelse oerhört vacker. När den förvirrade sonen i slutscenerna hittar tillbaka till relationen med sin mamma är det till toner av Lou Reeds "Street Hassle". Springturen längs med Hudsonfloden med Manhattans skyline i bakgrunden är ren New York-poesi som till och med den ständigt missnöjde Woody Allen varit stolt över. Finalen framför den uppstoppade bläckfisken och valen på naturhistoriska museet är magnifik. Och jag har upptäckt ännu en av Lou Reeds fantastiska sånger. Årets återupptäckt för min del. Om vi hade haft någon sådan kategori.
Årets sanning
"There is no such thing in life as normal" sjunger Morrissey i "The youngest was the most loved". Han må ha blivit lönnfet, men han är ännu utanförskapets främsta riddare.
söndag, januari 07, 2007
Frans dop
Musikåret 2006. Jag återkommer till dig snart. Du och jag är inte färdiga med varann. Men idag har något speciellt hänt som jag måste skriva om.
Idag har Frans blivit döpt. Jag har inte tänkt på dopet i sig särskilt mycket innan, mest på de praktiska detaljerna runtomkring, men när vi stod där idag kändes det speciellt. Det kändes så fint. Det kändes som att vi gav något värdefullt till den vi älskar mest av allt. Och det var så fint att få ge all uppmärksamhet åt honom som vi är så stolta över. Stolthet är något jag sällan känner men det gjorde jag faktist idag.
Jag vet inte vad som händer i dopet. Vad dopet egentligen betyder, vad det betyder för Frans eller exakt vad Gud gör i handlingen. Den diskussionen lämnar jag till teologerna. Vad jag vet är att dopet betyder något för föräldrarna. För precis som i de flesta ceremonier av det här slaget är det inte den person man i första hand tänker att den handlar om, som den verkligen betyder något för.
Idag har Frans blivit döpt. Jag har inte tänkt på dopet i sig särskilt mycket innan, mest på de praktiska detaljerna runtomkring, men när vi stod där idag kändes det speciellt. Det kändes så fint. Det kändes som att vi gav något värdefullt till den vi älskar mest av allt. Och det var så fint att få ge all uppmärksamhet åt honom som vi är så stolta över. Stolthet är något jag sällan känner men det gjorde jag faktist idag.
Jag vet inte vad som händer i dopet. Vad dopet egentligen betyder, vad det betyder för Frans eller exakt vad Gud gör i handlingen. Den diskussionen lämnar jag till teologerna. Vad jag vet är att dopet betyder något för föräldrarna. För precis som i de flesta ceremonier av det här slaget är det inte den person man i första hand tänker att den handlar om, som den verkligen betyder något för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)