Bekännelser, sent i februari

Jag måste erkänna att den här bloggens namn inte alltid stämmer överens med min syn på livet. Om jag ska vara helt ärlig så är det rätt ofta den inte gör det. Jag försöker se positivt på livet. Den här bloggen är lite av min självterapi. Den hjälper mig att upptäcka att det faktiskt finns hopp i tillvaron. Men det finns så mycket som gör det svårt. Detta gör det extra svårt för tillfället:

1. Den så kallade snöröjningen i Göteborg. Inte görs den för att underlätta bilkörning, barnvagnskörning eller ens promenader.
2. Egentligen snön överhuvudtaget.
3. Att melodifestivalen dominerar TV-utbudet före lördagen, på lördagen och efter lördagen.
4. Alliansens skolpolitik.
5. De obeskrivligt hårda (ej fällbara) sätena på bussarna mellan Göteborg och Borås.
6. Alla prov och uppgifter som eleverna envisas med att skriva och som jag måste bedöma.

Jag vill ju trots allt inte vara en pessimist så jag tröstar mig med följande för att återvinna hoppet:

1. Tom Waits "You can never hold back spring"
2. Spelar Tom Waits "You can never hold back spring" ännu en gång (just nu 57 spelningar i iTunes).
3. Det är bara ett par veckor kvar tills "Six feet under" börjar igen.
4. Jan Björklund kommer att vara skolminister som längst till hösten 2010.
5. Podradio med Spanarna, Människor och tro eller Filosofiska rummet som för bort mina tankar från smärtan i ryggen.
6. Det är 14 veckor kvar till sommarlovet.

För övriga, mindre, smolk i tillvarons bägare lyssnar jag på the Shins senaste. Popmusikens Grumme tvättsåpa (miljövänlig) som löser upp all smuts och får livet att skina på nytt.

Vikten av det onödiga sportlovet

"Fan, Johan, säger Monika, meningen med livet är att få ungar.
Det är nu jag ser det, eller ser att det har varit försvunnet och nu söker sig tillbaka, Monikas skratt - hon skrattar, nåja, ler. Hon ler och det glimmar till längst inne i ögonens mörkaste vrår.
Du är lycklig, va? Ändå.
Lycklig? Ja, lyckligare än såhär blir jag nog aldrig."

Torbjörn Flygt, Underdog (2001)

Det är bara ett par timmar kvar av mitt sportlov 2007. Ett lov som kommer som en oväntad gåva till oss lärare i februari. Man har endast jobbat fem veckor sen jullovet när det infaller och knappt hunnit tröttna på varken elever eller kolleger, det som annars gör att loven är nödvändiga. Därför kan sportlovet ibland kännas onödigt. Jag hade faktiskt inte behövt det här lovet, som jag behöver andra lov. Sportlovet handlar om att vara okynnesledig.

Just därför är sportlovet också så viktigt. Det lär mig vad som egentligen är betydelsefullt. Under mitt sportlov har jag fått vara med mina två älskade hela tiden. Vi har promenerat med Frans, gått på kafé med Frans, lekt med Frans, pussat på Frans. Vid ett flertal av dessa turer med barnvagnen har scenen ur Underdog dykt upp i mitt huvud. När huvudpersonen Johan promenerar med syrran Monika och hennes lilla. Barnets pappa har övergett henne och pengar finns inte direkt i överflöd. Men i solen vid Ribersborg i Malmö börjar det vända och det enkla blir det meningsfulla.

Samma känsla har dessa stunder med Frans gett mig. Jag kommer att sakna dem. Men jag vet att det bara är sex veckor kvar till nästa lov.

Matskoj

Hässelby har efterfrågat bilder på Frans. Det är klart jag inte kan säga nej till att visa upp världens sötaste femmånaderskille. Vi har hållt på med smakportioner i ett par veckor. Palsternackpuré, havregröt och andra läckerheter. Och vår käre Frans gillar det. Fast kanske inte alltid maten, utan mer grejen att äta. Att ha nåt i munnen, att få svinga plastskeden eller försöka ta upp maten från Laban-tallriken med händerna (när föräldrarna inte ser). Men roligast av allt är att få stoppa in handen i munnen som redan är full med gröt. Resultatet blir lite mat i munnen, mycket mat i ansiktet och resten i form av någon sörja i haklappens ficka. När slaget är över får man torka bort grötrester bakom örat. Åh, detta ljuva föräldraskap.