Återförenade!

Egentligen hade jag tänkt att skriva något om hur jag redan börjat rata Ryan Adams för musik som handlar om någonting utanför den egna naveln. Om Mattias Alkberg och Parker Lewis och min oro över Håkan Juholt. Men så fick jag höra om det här och blev alldeles pirrig och nu kan jag inte tänka på något annat.

Det var på tiden

Hösten för exakt tio år sen lyssnade jag uteslutande på två skivor. Den ena var The Strokes debutskiva Is This It. Den andra var Ryan Adams Gold. Det är lite märkligt för i båda fallen är det artister som jag sen slutade bry mig om. Jag försökte haka på Ryan Adams ett tag, men gav upp. Men just då var det två skivor som uppslukade mig helt.

Jag minns att jag såg Ryan Adams ett par gånger de åren. En kväll på Trägårn som var magisk. Jag tror att Hederos & Hellberg var förband. Sen lufsade Ryan Adams in på scenen, klinkade på pianot, tog fram gitarren, och sjöng. Och rökte och svor. För samtidigt som vi tyckte att vi såg ett geni på scenen, såg vi lika mycket en skitstövel. Men vi brydde oss inte. Vi ville bara höra honom sjunga. Jag höll tummarna för att ingen i publiken skulle få honom på dåligt humör så att han avbröt konserten. Precis som jag gjorde på Annexet 6-7 år tidigare när Oasis stod på scen och vi alla trodde att Liam skulle ilskna till när som helst, för att nån strålkastare var fel eller nåt, och gå av scenen. Men Liam stod kvar. Ryan också. Vi önskade att han aldrig skulle sluta. Han spelade hela tiden nya låtar som alla lät fantastiska. Senare samma år släpptes några av dem på Gold.

Ett år senare såg vi honom på Konserthuset i Malmö och det var inte lika roligt längre. Då höll vi tummarna för att han skulle sluta nån gång.

Sen kom åren då jag inte brydde mig. Men nu, tio år senare, finns det anledning att tänka om. En ny skiva, Ashes & Fire, som faktiskt låter bra. Inte särskilt modern, men bra. Det var på tiden.

Dagens Morrissey del 2

In my life, why do I smile
at people who I'd much rather kick in the eye

Heaven Knows I'm Miserable Now, 1984