Från mitt köksfönster ser jag Stena-båtarna passera. Imorse såg jag en färja jag inte kände igen. "Märkligt", tänkte jag. "Vad kan det vara för nåt?" Sen slår det mig att det börjar bli något osunt över det här: mitt intresse för sjöfarten i hamnen. Samtidigt börjar jag se ett mönster, som jag tror är illavarslande.
Jag har länge drömt om att få åka med en atlantkryssare. Inte en sån där vräkig sak med fem biografer och femtio pooler. Utan en gammal stilfull. En sån som Charles Ryder och Julia Flyte förälskar sig på i Brideshead Revisited. En sån där man bär smoking till middag och konverserar med kaptenen över några vaktelägg. Men det hör till min gamla vanliga brittisk överklass-vurm. Det som nu håller på att hända hör till något annat. Låt mig förklara.
Till den bästa läsningen de senaste åren hör definitivt Carsten Jensens Vi, de drunknade. En alldeles för lång roman om båtar, ett par skeppsstövlar och James Cooks skalle. Till slut satt jag ändå där och fantiserade om New Foundlands kust och stormar på Nordsjön. Och var helt fast.
Likaså har jag upptäckt mig sluta bläddra vidare när det är Landgång på SVT. De gigantiska lastfartygen som långsamt skrider fram över havet likt elefanter. Ingen ställer sig i deras väg.
Vi är stammisar på Sjöfarstmuséet. För barnen, ni vet. Men allt oftare får de ropa efter mig när jag fastnat framför 1972 års modell av Skandiahamnen. Eller när jag studerar den skalenliga miniatyren av m/s Gripsholm.
För en tid sen greps jag av June Tabors senaste skiva Ashore. Med titlar som Shipbuilding och I'll Go and Enlist for a Sailor förstår ni nog vad sångerna handlar om. Och så den vackra Grey Funnel Line. Plötsligt har en ny genre öppnat sig för mig: sjöfartsmusik (inte det coolaste från London precis, men i alla fall från London, nästan).
Ser ni mönstret? Jag tror att den här staden har sitt grepp om mig nu.
