Jag kan inte påstå att jag var särskilt bekant med Loleatta Holloway när jag läste om hennes död. Så jag ska inte berätta hennes historia. Det finns det dem som gör bättre. Men när en artist går bort lite för tidigt blir jag alltid lite nyfiken och när jag sökte upptäckte jag att hon sjungit in världens bästa låt. För mig var det en upprättelse efter den katastrofala version Paul Weller själv bjöd på i Slottsskogen i somras. Shout To The Top är den sång som, om jag fick bestämma, borde inleda och avsluta varje fest. Och spelas hela tiden däremellan. Det blir jag mer och mer övertygad om när Loleatta Holloway sjunger den.
Ja, det vete katten om hon inte gör den bättre än originalet till och med. Döm själva.
onsdag, mars 23, 2011
tisdag, mars 22, 2011
Winter is gone where do we belong?
Dagsmeja, smältsnö, grushögar... Vi pratar om den årstid som jag vill kalla vårvintern. Utanför asfalten ligger snön kvar, men smälter mer och mer för varje dag och rinner ut över gatan. Solen värmer under dagen och stjärnorna kyler under natten. Jackan kan vara uppknäppt, men i skuggan drar man halsduken om sig. Det är en tid mittemellan andra tider, en övergångsfas. Men inte utan egen identitet.
Tänk bara på hur vårvintern används i amerikanska dramaserier, i synnerhet de som utspelar sig i småstaden och är av den lätt sentimentala sorten. Ibland är det sommar och vinter, men mestadels är det höst och, inte vår, utan vårvinter. Vårvintern har det perfekta ljuset som strilas in i rummen genom persienner. Perfekt för ett förtroligt samtal, där inga hemligheter inte blir genomlysta. Vårvintern är en tid av förändring och uppbrott, glädje och vemod. Allt det som dessa serier är uppbyggda av. Är du med mig? Kolla bara här:
(... och här skulle jag ge er några länkar till scener ur sånt som Ed, Felicity eller Dawson´s Creek, men jag har sökt och sökt utan att hitta något bra exempel. Det betyder inte att min tes inte håller, bara att jag inte orkar söka mer. Men ni får gärna göra det, om ni vill ha bevis.)
Givetvis har vårvintern sin egen musik. Företrädesvis är den också amerikansk, ofta en blandning av pop, country, folk, ja det som brukar kallas americana helt enkelt. När smältvattnet rinner över gatorna plockar jag fram The Jayhawks, Wilco, Sufjan Stevens och alla deras vänner. Torsdagkväll på Pustervik med The Low Anthem kommer därför med en osannolik timing. Och det här är också anledningen till mitt val av video för att illustrera Casimir Pulaski Day. Bilresan genom ett vinterlandskap som är på väg att förändras. Snön kantar vägarna, men solen skiner och det dröjer inte länge innan snön blivit vatten. Med andra ord, vårvinter.
Under vårvintern är naturen är på väg in i en ny fas, men har svårt att hitta sin plats. Den tvekar, precis som vi.
Det är Josh Rouse som satt rubriken, vårvinterns kärna sammanfattat i sju ord. Vi låter honom avsluta.
Tänk bara på hur vårvintern används i amerikanska dramaserier, i synnerhet de som utspelar sig i småstaden och är av den lätt sentimentala sorten. Ibland är det sommar och vinter, men mestadels är det höst och, inte vår, utan vårvinter. Vårvintern har det perfekta ljuset som strilas in i rummen genom persienner. Perfekt för ett förtroligt samtal, där inga hemligheter inte blir genomlysta. Vårvintern är en tid av förändring och uppbrott, glädje och vemod. Allt det som dessa serier är uppbyggda av. Är du med mig? Kolla bara här:
(... och här skulle jag ge er några länkar till scener ur sånt som Ed, Felicity eller Dawson´s Creek, men jag har sökt och sökt utan att hitta något bra exempel. Det betyder inte att min tes inte håller, bara att jag inte orkar söka mer. Men ni får gärna göra det, om ni vill ha bevis.)
Givetvis har vårvintern sin egen musik. Företrädesvis är den också amerikansk, ofta en blandning av pop, country, folk, ja det som brukar kallas americana helt enkelt. När smältvattnet rinner över gatorna plockar jag fram The Jayhawks, Wilco, Sufjan Stevens och alla deras vänner. Torsdagkväll på Pustervik med The Low Anthem kommer därför med en osannolik timing. Och det här är också anledningen till mitt val av video för att illustrera Casimir Pulaski Day. Bilresan genom ett vinterlandskap som är på väg att förändras. Snön kantar vägarna, men solen skiner och det dröjer inte länge innan snön blivit vatten. Med andra ord, vårvinter.
Under vårvintern är naturen är på väg in i en ny fas, men har svårt att hitta sin plats. Den tvekar, precis som vi.
Det är Josh Rouse som satt rubriken, vårvinterns kärna sammanfattat i sju ord. Vi låter honom avsluta.
måndag, mars 14, 2011
Lärare gör musik
I serien "Lärare gör musik" har turen kommit till Anna Järvinen. Min kollega på Lidingö släpper snart sin tredje soloskiva som vi alla inom LR ser fram emot. Och en del andra fackanslutna också gissar jag. Det stora skivbolaget har varit så givmilda som bara ett stort skivbolag kan vara och låter oss redan nu lyssna på snuttar från hela fem (!) låtar från skivan (singeln "Lilla Anna" finns i helhet, om man inte gillar att bara lyssna på snuttar). Som väntat låter det bra. Det skulle passa väldigt bra med en ny Anna Järvinen-skiva just nu. Hennes musik är precis som våren: ena stunden sprittande av glädje, andra becksvart av vemod. Så de där knopparna kan gärna få börja brista nu.
torsdag, mars 10, 2011
Helplessness Blues
Jag som inte trodde att jag gillade Fleet Foxes. Visst lyssnade jag på deras förra skiva, men tyckte att det var lite för mycket skägg för min smak. Jag måste nog ta och omvärdera mina teorier om ansiktsbehåring. Helplessness Blues är nämligen omöjlig att motstå. Den här veckans A Case of You helt enkelt.
måndag, mars 07, 2011
Casimir Pulaski Day
Det handlar om en sång. Såklart. Eller så handlar det om mig. Jag vet inte. Det handlar också om en högtid, som infaller idag, den första måndagen i mars. Casimir Pulaski Day. Bli inte förvånad om du missat den, för den firas mest i Illinois och Wisconsin och jag gissar att du inte bor där. För mig är det först och främst en sång. Casimir Pulaski Day.
Märkligt nog gick den förbi mig de första gångerna jag lyssnade på Sufjan Stevens album ”Illinois”. Det var så många andra fantastiska sånger som stal min uppmärksamhet. Kanske var det först när en vän utnämnde den som en av sina främsta gråtlåtar, som jag satte mig ner och lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och grät.
Jag tyckte att det handlade om mig. Men ändå inte.
Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens.
I remember at Michael's house
In the living room, when you kissed my neck
And I almost touched your blouse.
Jag har suttit i samma soffa i bibelstudiegruppen. Vi bad också för de sjuka. Någons syskon med förkylning, någon avlägsen släkting med dåligt hjärta. Till och med en pappas arbetskamrat som fått cancerbesked gav vi våra böner. Vi bad också för mig. Vi var säkra på att det skulle fungera. Men inget hände. Också det är ett svar, fick vi lära oss.
Vi sjöng om kärleken till Gud och det gav oss utlopp för en del av våra känslor. Men vi var tonåringar. Vi hade så mycket av det och vi visste inte vart vi skulle ta vägen med våra brinnande hjärtan. Det säkraste svaret var Gud och våra medmänniskor. Ändå fanns en längtan kvar efter närhet. Vi brann för att lära oss mer om hur man lever som kristen, men ännu viktigare var nog att få sitta bredvid hon man var kär i. Nästan få röra vid hennes blus.
All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window
Allt kom från Gud fick vi lära oss. Lycka och olycka. Även om olycka egentligen var från det Onda, så var det ett tecken på att Gud tagit för lite plats i våra liv. Vi behövde ge upp mer av vår vilja till Gud. Vår tro var inte tillräckligt stark. Vi ville bli bättre kristna. Jag ville bli bättre. Jag försökte. Varje dag. När vi nått långt var vi ändå aldrig säkra på att vi gjort rätt. Vi hade säkert kunnat få se Jesus i fönstret och ändå inte varit nöjda. Det fanns alltid mer att ge.
All the glory when He took our place
But He took my shoulders, and He shook my face,
and He takes and He takes and He takes
Vi ville bli omskakade och vi ville skaka om. Bli förändrade och förändra. Målet var givet: att bli en god kristen och få andra att bli det. Och visst blev vi omskakade. Kastade mellan hopp och förtvivlan. Tro och tvivel. Gud tog och tog, men ändå ville vi tro. En del av oss gav till slut upp. Vi fick det inte att gå ihop, det liv vi mötte och det liv som beskrevs i kyrkan. För vissa var det en sorg, för andra en befrielse. En del av oss blev kvar, sittande i soffan. Men nu nyköpt och ännu inte sliten. Placerad i vardagsrummet i den nyrenoverade förortsvillan. Några år äldre, utan tonåringens känslostormar. Men samma böner. Samma svar.
Om ni också vill lyssna kan ni spotifya, groovesharka eller youtuba den ganska lätt. Men av alla versioner rekommenderar jag den här. Någon gång ska jag förklara varför.
Tack till G.
Märkligt nog gick den förbi mig de första gångerna jag lyssnade på Sufjan Stevens album ”Illinois”. Det var så många andra fantastiska sånger som stal min uppmärksamhet. Kanske var det först när en vän utnämnde den som en av sina främsta gråtlåtar, som jag satte mig ner och lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och grät.
Jag tyckte att det handlade om mig. Men ändå inte.
Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens.
I remember at Michael's house
In the living room, when you kissed my neck
And I almost touched your blouse.
Jag har suttit i samma soffa i bibelstudiegruppen. Vi bad också för de sjuka. Någons syskon med förkylning, någon avlägsen släkting med dåligt hjärta. Till och med en pappas arbetskamrat som fått cancerbesked gav vi våra böner. Vi bad också för mig. Vi var säkra på att det skulle fungera. Men inget hände. Också det är ett svar, fick vi lära oss.
Vi sjöng om kärleken till Gud och det gav oss utlopp för en del av våra känslor. Men vi var tonåringar. Vi hade så mycket av det och vi visste inte vart vi skulle ta vägen med våra brinnande hjärtan. Det säkraste svaret var Gud och våra medmänniskor. Ändå fanns en längtan kvar efter närhet. Vi brann för att lära oss mer om hur man lever som kristen, men ännu viktigare var nog att få sitta bredvid hon man var kär i. Nästan få röra vid hennes blus.
All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window
Allt kom från Gud fick vi lära oss. Lycka och olycka. Även om olycka egentligen var från det Onda, så var det ett tecken på att Gud tagit för lite plats i våra liv. Vi behövde ge upp mer av vår vilja till Gud. Vår tro var inte tillräckligt stark. Vi ville bli bättre kristna. Jag ville bli bättre. Jag försökte. Varje dag. När vi nått långt var vi ändå aldrig säkra på att vi gjort rätt. Vi hade säkert kunnat få se Jesus i fönstret och ändå inte varit nöjda. Det fanns alltid mer att ge.
All the glory when He took our place
But He took my shoulders, and He shook my face,
and He takes and He takes and He takes
Vi ville bli omskakade och vi ville skaka om. Bli förändrade och förändra. Målet var givet: att bli en god kristen och få andra att bli det. Och visst blev vi omskakade. Kastade mellan hopp och förtvivlan. Tro och tvivel. Gud tog och tog, men ändå ville vi tro. En del av oss gav till slut upp. Vi fick det inte att gå ihop, det liv vi mötte och det liv som beskrevs i kyrkan. För vissa var det en sorg, för andra en befrielse. En del av oss blev kvar, sittande i soffan. Men nu nyköpt och ännu inte sliten. Placerad i vardagsrummet i den nyrenoverade förortsvillan. Några år äldre, utan tonåringens känslostormar. Men samma böner. Samma svar.
Om ni också vill lyssna kan ni spotifya, groovesharka eller youtuba den ganska lätt. Men av alla versioner rekommenderar jag den här. Någon gång ska jag förklara varför.
Tack till G.
torsdag, mars 03, 2011
Ni missade väl inte att det var James?
Det var egentligen bara meningen som en illustration på motkrafter mot klubbmusikens machomän (och idén var inte ens min egen), liksom inte för att låten i sig var fantastisk. Men nu kan jag inte sluta lyssna på den. Så vackert. Jag som alltid avfärdat Joni Mitchell som singer-songwriter för musikhögskolestudenter (ja, så fördomsfull är jag). Jag lovar att tänka om.
Tack James!
Tack James!
tisdag, mars 01, 2011
Mer från Malmö!
Reporter: Are you in love?
Prince Charles: Yes... (lång paus)... whatever love means.
Malmö har inte bara landets främsta poet och främsta popband, utan också serietecknare av högsta klass. Liv Strömqvist tredje (eller fjärde?) seriealbum heter Prince Charles känsla och har redan lovordats lite här och var. En teater i Göteborg har redan anpassat den till scenen och det är ett lysande initiativ. Ju fler sätt att nå ut med Liv Strömqvists text desto bättre. För den är värd allt gott den kan få.
Precis som i Hundra procent fett och Einsteins fru är Strömqvist här en ivrig folkbildare i genusfrågor. De tidigare albumen var både ögonöppnare och utbildande för min egen del och Prince Charles känsla ruskar om lika mycket den. Strömqvist är inte rädd för att bryta ner kärleken i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den igen, fri från patriarkala mönster. Det är känslig mark hon beträder, men är som vanligt fullkomligt orädd. Och rolig samtidigt.
Liv Strömqvist behövs väldigt mycket just nu. Män är fortfarande inte hemma med sina barn, trots jämställdhetsbonus (det är nog bara regeringen som är förvånad över det verkningslösa i den reformen...). Skillnaden i inkomster mellan män och kvinnor består. Fortfarande räcker det med att vara "två sköna snubbar" för att ta på sig jobbet att kommentera Oscarsgalor, leda politiska valvakor och utmana höjdhopparstjärnor i konstiga studsmattetävlingar (eller vad det nu är). Fenomenet "två sköna snubbor" letar vi fortfarande efter. Strömqvist lyckas förklara varför.
Samtidigt läser jag det här och blir ännu mer ledsen, men samtidigt hoppfull över att det skrivs. Och att det finns motkrafter.
Prince Charles känsla borde vara obligatorisk läsning för ungefär alla. I alla inkluderar jag även vår jämställdhetsminister. Ja, vi har fortfarande en sådan, även om det inte märks. Ni vet, hon som inte vill kalla sig feminist.
Prince Charles: Yes... (lång paus)... whatever love means.
Malmö har inte bara landets främsta poet och främsta popband, utan också serietecknare av högsta klass. Liv Strömqvist tredje (eller fjärde?) seriealbum heter Prince Charles känsla och har redan lovordats lite här och var. En teater i Göteborg har redan anpassat den till scenen och det är ett lysande initiativ. Ju fler sätt att nå ut med Liv Strömqvists text desto bättre. För den är värd allt gott den kan få.
Precis som i Hundra procent fett och Einsteins fru är Strömqvist här en ivrig folkbildare i genusfrågor. De tidigare albumen var både ögonöppnare och utbildande för min egen del och Prince Charles känsla ruskar om lika mycket den. Strömqvist är inte rädd för att bryta ner kärleken i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den igen, fri från patriarkala mönster. Det är känslig mark hon beträder, men är som vanligt fullkomligt orädd. Och rolig samtidigt.
Liv Strömqvist behövs väldigt mycket just nu. Män är fortfarande inte hemma med sina barn, trots jämställdhetsbonus (det är nog bara regeringen som är förvånad över det verkningslösa i den reformen...). Skillnaden i inkomster mellan män och kvinnor består. Fortfarande räcker det med att vara "två sköna snubbar" för att ta på sig jobbet att kommentera Oscarsgalor, leda politiska valvakor och utmana höjdhopparstjärnor i konstiga studsmattetävlingar (eller vad det nu är). Fenomenet "två sköna snubbor" letar vi fortfarande efter. Strömqvist lyckas förklara varför.
Samtidigt läser jag det här och blir ännu mer ledsen, men samtidigt hoppfull över att det skrivs. Och att det finns motkrafter.
Prince Charles känsla borde vara obligatorisk läsning för ungefär alla. I alla inkluderar jag även vår jämställdhetsminister. Ja, vi har fortfarande en sådan, även om det inte märks. Ni vet, hon som inte vill kalla sig feminist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)