Nej, det är inte Björn Ranelid jag menar. Ända sen jag läste Allt och denna lycka av ingenting har det varit Kristian Lundberg som haft den titeln. Nu har jag läst Yarden och jag tror inte att någon någonsin kommer att kunna peta honom från den tronen. Just nu vet jag inte någon i hela landet som skriver viktigare böcker än Kristian Lundberg.
Jag försökte läsa Yarden så långsamt jag kunde. Inte så att den var svårläst. Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut. Men när något är så fruktansvärt bra är det också svårt att dra ut på det. Man blir girig. Vill ha mer ord. Och läser och läser. Tills det tar slut.
Kristian Lundberg har ett språk jag skulle sälja min moster för att få. Faktiskt önskar jag att jag hade fler mostrar att sälja. Poesi eller, som i det här fallet, prosa gör ingen skillnad. Hans språk vibrerar av liv, helt perfekt, inte en onödig bokstav någonstans.
Det var längesen jag läste en så politiskt laddad bok. Det handlar om vad arbetet gör med människan. Och hur arbetet för oss in i de maktstrukturer som vårt samhälle bygger på. Makt är det som definierar våra roller och upprättar skillnaderna mellan oss. Mellan de som har ett jobb och de som inte har ett jobb. Mellan de som leder arbetet och de som utför arbetet. Det är den som har ett arbete som definierar villkoren för den som inte har. Som ställer kraven. Utövar sin makt. Den som är utan jobb kan aldrig protestera utan underordnar sig och förlorar bit för bit en del av den hon varit.
Samtidigt som jag läser Yarden berättar tidningen om de kommunala cheferna som tjänar 120 000 i månaden. Det är inget exceptionellt, utan tycks vara normen i stadens kommunala bolag. Kommunala, inte privata, företag. Mina tankar går till Kristian Lundberg och hans kolleger i hamnen i Malmö, som sliter från morgon till kväll, utan att veta om de får komma tillbaka dagen efter. Ständigt underordnade sina arbetsledare, livrädda för att göra misstag. Med en lön som gör att de flesta ändå måste ha ytterligare ett jobb vid sidan av. Jag vet att de inte är ensamma i Sverige. En del har det värre än så.
Jag önskar att Freddie och herr Borg fick ett ex av Yarden. Nej, förresten. De kan gott köpa den själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar