En ny chans

Jag förstår inte hur jag kunde missa jj häromåret. Inte så att jag inte hörde namnet, men jag lyssnade aldrig till musiken. Det misstaget ska jag inte göra om. Nu får jag en ny chans. Du med. Och gillar du att äga så kan du få låten gratis.

Istället för V

Jag försöker vara som alla andra och gilla Veronica Maggios nya skiva. Det går sådär. Istället faller jag för en gråhårig engelsk dam och en skotsk gubbe i fiskarmössa. Som vanligt.

Min Jonathan

I vintras åt jag vid ett tillfälle lunch på O'learys. I Skövde till och med. Egentligen spelar det ingen roll var man äter på O'learys eftersom alla restauranger ser likadana ut. Vimplar med Boston Bruins, kepsar med Boston Celtics tryck och bilder på Cheers. Och Fenway Park. Meningen är väl att man ska associera till sport, titta på tv och dricka mycket öl. Men istället börjar jag tänka på Jonathan Richman.

Det är få artister som är så lokalpatriotiska som Jonathan Richman. I alla fall är det få som sjunger om det. Definitivt är det ingen som kommer undan med det som Jonathan Richman. För det är svårt att inte smälta av det här.

Jonathan Richman är komplett. Den som lyssnar på Jonathan Richman får allt. Om vi skulle leka den där leken "om du bara fick ta med dig en skiva till en öde ö" hade jag svarat något med Jonathan Richman. Det har sagts att han sjunger med en tår i sin röst. Det är sant. Han kan låta outgrundligt sorgsen. Men samtidigt sprudlande glad. Och allt däremellan. Han sjunger lika gärna om förälskelse som om dinosaurier eller nederländska konstnärer. Hans analys av Pablo Picasso ligger inte långt efter Liv Strömqvist. Samtidigt påstår att han inte förstår konst.

Vi får heller inte glömma hans roll som stilikon. Skratta ni bara, men få bär upp en randig tröja som Jonathan Richman. Och som han dansar... Förresten, här är en till randig tröja.

Jonathan Richman har dessutom gjort den enda sommarlåt du behöver lyssna på. Någonsin.

Det var inte meningen att det skulle bli en youtube-festival av det här. Men det är så svårt att välja när det kommer till Jonathan Richman.

Sa jag att han har allt?

Nu har jag skrivit Jonathan Richmans namn elva gånger i den här texten. Jag hoppas att du aldrig glömmer det.

Rapmusik från Skottland

Det verkar vara en fin gammal skotsk tradition det här med män som pratar sorgset till vacker musik. För ett par år sen var det James Yorkston som pratade på i den ljuva Woozy With Cider. Jag föll direkt.

Nu är det Aidan Moffats (Arab Strap) tur att föra det skotska arvet vidare. Pretentiöst såklart, men det gillar jag.

Bara en till, sen lovar jag att sluta...

Jag kom att tänka på Bruce Springsteen. Han skulle också ha varit med på gråtlåtlistan, med den här versionen av "The River". Inte för låten i sig, utan försnacket. Lyssna så förstår du. Det är en vacker berättelse, som griper tag i mig varje gång.

Han har alltid varit en god berättare, Bruce, med känsla för dramatik. Det här är ett lysande exempel. Jag vet inte om det är en sann berättelse. Egentligen spelar det ingen roll. Det är en vacker berättelse ändå, det är det viktiga. Ta 11 minuter och 38 sekunder av din tid och lyssna.

Tack ni som bidragit med gråtlåtlistor. Jag bara vräkte på, medan ni gjorde det med stil. Ni är bäst.

Tappat och hittat

Alla har vi våra svagheter. Jag är svag för Alicia Keys-ballader och berättelser om hittade saker. Som den om Todd och den upphittade filmrullen.

Min fascination började med Found Magazine för några år sen. Då och då återvänder jag fortfarande dit. Jag vet inte varför det är så fascinerande med saker som folk hittar. Kanske har det med hur små saker bär på stora berättelser, hur föremålen ger oss kontakt med människor vi inte känner. Kanske är det samma del av mig som tilltalas av Sophie Calles konstprojekt även om det inte handlar om upphittade saker. Kanske kan någon bloggläsande psykolog förklara för mig hur min hjärna funkar.