Dylan och Lloyd

Två konserter inom en vecka! Det har nog inte hänt sen då. Jag borde väl uppskatta Dylan LeBlanc mer än Lloyd Cole. En ung, lovande kille med gitarr som redan fått sjunga duett med Emmylou Harris ställd mot en 49-åring som börjar bli trött. Men det är inte som det borde.

Country är vackert, men dess centrum är nostalgin. Den gamla tidens glans. Målet för 20-åringar som LeBlanc är inte att göra något nytt, utan att låta lika bra som sina föregångare. Och det lyckas han med.

Popmusikens uppdrag är däremot att handla om nuet. Den behöver inte vara relevant imorgon, men ska vara det idag. Ibland förlängs detta nu. Ibland gäller det Lloyd Coles sånger. När de presenteras som de gjorde i lördags, med endast två gitarrister på artistens sida, så framstår allt som skrivet alldeles nyss. Avskalade från tidstypiska produktioner finns bara kärnan kvar, perfekta popsånger på tre minuter, lika angelägna idag som för 20 år sen.

Lloyd, jag har alltid varit redo.

P.S. För en vidare diskussion om popmusik som faktiskt är nostalgisk är detta rekommenderad läsning.

Fars dag igen

Det är dags för Sverige att få en kvinna som statsminister!

Med en brinnande önskan avslutar Christopher Sander sin spelning på Way out west, en alltför sen kväll i augusti. Och där, just då, trodde jag att det skulle bli sant. Sen kom söndagen i september.

En söndag i november förstår jag att det nog aldrig kommer att bli sant. Vad var det för dag nu igen? Just det, Fars dag.

Fars dag

I'm sorry I haven't been around much.

Det hade kunnat vara Odysseus replik när han möter Telemachos igen efter alla år på havet. Det hade kunnat vara hämtat från otaliga scener i litteraturens värld mellan fäder och deras söner eller döttrar. Men i det här fallet är det Johnny som säger det, knappt hörbart, till sin dotter Cleo i Sophia Coppolas "Somewhere".

Idag skänker jag en tanke åt fiktionens skildringar av pappor. Med hopp om att i framtiden få läsa om annat än det som hittills varit pappornas kännetecken: frånvaron.

Att gräma sig

Vad innebär det att gräma sig? Ibland påminner min fru mig om den gången då jag var för trött för att följa med henne på en Popsicle-konsert, som hon då missade. Ett par månader senare splittrades de och hon hann aldrig se dem. När var det här? Tja, tolv år sen kanske. Får jag höra det fortfarande? Ja. Det är att gräma sig.

Jag är inte bättre själv. Jag grämer mig över mycket. Ofta. Just nu grämer jag mig över att jag satt på en bänk och åt rotfruktschips istället för att se Local Natives på Way out west i somras. Ibland känns det här som en tröst. Eller som salt i såret. Jag kan i alla fall inte sluta titta.

Visst finns det annat man kan gräma sig över än missade konserter. Tror jag.