Jag tyckte hon sa lönnlöv

Den senaste tiden har jag tänkt en del på Kanada. Ända sen jag såg Xavier Dolans bultande Hjärtslag. För oss som är alldeles för svaga för fransk, brittisk och amerikansk kultur framstår Kanada som en perfekt allt-i-ett-lösning. Kombinationen har också gett fantastiska resultat. Feist, Junior Boys, Rufus Wainwright och The Arcade Fire för att nämna några. Och så Margaret Atwood så klart. Min Margaret.

Den senaste tiden har mina tankar gått till Stars. För det första har deras skiva The Five Ghosts från förra året helt gått mig förbi. Så det håller jag på att ta igen. För det andra återvänder jag ofta till Set Yourself On Fire från 2004. Om du skulle få för dig att lita på mig, och lyssna på Stars, så bli inte avskräckt av det ibland rätt så töntiga soundet. Det är inte därför jag gillar Stars. Börja gärna här eller här. Då hör du kanske det jag hör. Tidlös, snygg pop med melodi och text i centrum. Kanske hör du som jag ett gott alternativ till The Beautiful South, fast utan cynismen. För mig som varje dag försöker leva mindre och mindre cyniskt är det bra träning att lyssna på.

Vintermorgon från balkongen

Passa på!

Innan vi dricker gravöl för P3 Pop så bör du passa på att lyssna på Arthur Russell-specialen som sändes i repris häromveckan. En lektion i populärkulturhistoria. Med vacker musik. Helt gratis.

Sen får du dricka.

Trettondagsafton

Trettondagsafton 2010. En märklig kväll. Tjugo i åtta hade vi lyckats få barnen att somna och lämnat över ansvaret till barnvakterna. Sen en taxi genom stan. Ett fruktansvärt kallt Stockholm. Stadshuset, Strömmen, Operan. Fem i åtta kliver vi ur utanför Dramaten. Lyckliga. Vi visste inte att vi missat det här. Det gjorde inget då (men ja, vi har grämt oss en del i efterhand). Fem minuter senare börjar skramlet från Mycket väsen för [ingenting]. Vi ler. Vår första gemensamma konsert på fyra år. Det här ska vi njuta av. Det gör vi. Tills brandlarmet går mitt under Lång väg. Vi går snabbt ut genom foajén, ut i kylan. Vi väntar 10 min. 20. 3o. Ska vi gå? Var det allt? Till slut får vi gå in igen. Efter några extra applåder fortsätter det med Halleluja. Några låtar till. Sen slut. Vi drar oss mot foajébaren. Discjockeyn spelar Lazy Line Painter Jane. Här kan vi stanna länge. Vi köper varsitt glas vin. Då går brandlarmet igen. För sista gången går vi ut i kylan. Och hem. En märklig kväll. Märklig, men fantastisk.