Så ... det blir en lista istället

Ni ser den före detta tallriken här ovanför? Frans pappa hade glömt bort att Frans armar räcker långt. Vips var olyckan där. Det var nog den första gången och givetvis inte den sista. När jag var liten var en krossad tallrik fylld med skuldkänslor, så min första reaktion var att säga till Frans, att "det gör inget". Men han bara ler och undrar vad jag snackar om egentligen. Varför skulle en krossad tallrik "göra något", tycktes hans blick säga. Då började jag fundera över människans förmåga att känna skuld. Är den medfödd eller inlärd? Är det så att vi föds med ett medvetande om rätt och fel och därmed också känslor som signalerar när vi gjort fel? Eller är det något vi lär oss och i så fall när och hur? Det här skulle kunna bli en intressant diskussion, men min intellektuella kapacitet klarar för närvarande inte av att föra tanken vidare, så ... det blir en lista istället med det som snurrar mest i min Ipod för tillfället:

1. Tracey Thorn "By Picadilly Station I Sat Down And Wept"
Nittitalsnostalgi och Londonvurm i ett. En perfekt blandning i mitt sinne för närvarande.
2. The Arcade Fire "Antichrist Television Blues"
Kanada har intagit New Jersey och gör det bättre än Bruce.
3. The Magnetic Fields "The Luckiest Guy On The Lower East Side"
Våren tillhör alltid Magnetic Fields. Eller, det gör egentligen varje årstid du kan hitta.
4. Belle and Sebastian "Put The Book Back On The Shelf"
Fast våren får de nog dela med Belle and Sebastian och det här håller ännu.
5. Tom Waits "Tell It To Me"
Är på väg att bli Frans nya godnattsång efter Jens Lekmans "The One Dollar Thought". Jag behöver bara öva lite till.
6. Jamie T "Calm Down Dearest"
Trots min ålder försöker jag hänga med och en del av de där brittiska musiktidningar säger att det här är nästa stora grej. Och dem kan man väl lita på?

Feel bad-TV när den är som bäst!

Så började äntligen en ny säsong av Six feet under, dessvärre den sista. Och som det började! Ingen mådde bra! Precis som vanligt och precis som man vill ha det. Visserligen firades ett bröllop, men glädjen förstördes av ett missfall. Och just när man tror att Nate och Brenda ändå känner sig lyckliga under sin brudvals, så tror du inte att det kommer en stor mås och pickar i bröllopstårtan. Detta är feel bad-TV när den är som bäst!

Något kom emellan mina tankar

Den här texten skulle ha handlat om vårvinterns betydelse i populärkulturen. Den skulle ha handlat om smältande snö på gatorna och hur solljuset faller in genom persiennerna i amerikanska TV-serier. Jag skulle ha avslöjat min svaghet för sentimentala prata-ut-med-varandra-serier som Ensamma hemma, Felicity och Ed och förklarat hur de utan vårvintern inte skulle ha varit någonting. Den skulle ha handlat om Josh Rouse. Som rubrik skulle jag ha haft "winter is gone where do we belong" från hans Winter in the Hamptons. Slutligen skulle jag ha bevisat att vårvintern är ett tillstånd mer än klyftan mellan två årstider. Men. Något kom emellan mina tankar. Igår såg jag äntligen Farväl Falkenberg.

Varför är det ingen som har berättat för mig att det är den mest personliga, äkta och angelägna film som gjorts i Sverige sen... jag vet inte, Fucking Åmål? Nu berättar jag det i alla fall för er, om det händelsevis skulle finnas någon mer småbarnsförälder som inte är stamkund på biografen. Det var länge sen någon film, oavsett språk, berörde mig så mycket. Visst finns det saker att kritisera. Som grabbigheten, men inte i form av sexistiska skämt, utan snarare i form av total avsaknad av tjejer. Men jag orkar inte det just nu. Mitt hjärta faller platt för bilderna, musiken, orden. En film som ger just det en film ska ge, och som få ger, nämligen ett bestående intryck. Årsbästalistan för 2006 behöver definitivt revideras.

Kärlekens historia

Ah, nu är jag lite gladare. Vreden har lagt sig efter en vecka och två dar. Nej, Jan Björklund har inte avgått, men snön har smält och på söndag börjar "Six feet under" igen. Dessutom har jag läst en bra bok, "Kärlekens historia" av Nicole Krauss.

Det är som det låter en historia om kärlek, men på flera sätt än det självklara. I centrum finns en bok som heter, just det, "Kärlekens historia", och alla karaktärer har på något sätt en koppling till den boken, samtidigt som läsaren också får ta del av den. Ni kanske känner igen det, en bok om en bok om en bok... Och ja, metalitteratur kan vara påfrestande, men i det här fallet fungerar det utmärkt. Givetvis för att det finns en vacker historia att berätta.

Själva boken i boken, alltså den fiktiva "Kärlekens historia", bygger också på en så lysande idé att jag grämer mig över att jag inte kommit på den själv. Det handlar nämligen om hur känslorna har utvecklats genom historien. Vi är experter på hur tekniken har utvecklats och på Franska revolutionens betydelse för Europa, men ingen har berättat hur kärleken kom till. När uppstod kärleken? Samtidigt som livet? Eller är kärleken också ett resultat av evolutionen? Vilka stadier föregår i så fall kärleken? Det är en fantastisk romanidé och så låter Nicole Krauss det bara vara ett sidospår i sin roman! Det modet imponerar på mig lika mycket som romanen i sig.

Ni kanske tycker att det låter som en riktig prettoroman och kanske är den det. Men jag, jag försöker att lämna mina cyniska sidor och våga öppna mig för det pretentiösa. "Kärlekens historia" har hjälpt mig en bit på vägen.