Den här texten skulle ha handlat om vårvinterns betydelse i populärkulturen. Den skulle ha handlat om smältande snö på gatorna och hur solljuset faller in genom persiennerna i amerikanska TV-serier. Jag skulle ha avslöjat min svaghet för sentimentala prata-ut-med-varandra-serier som Ensamma hemma, Felicity och Ed och förklarat hur de utan vårvintern inte skulle ha varit någonting. Den skulle ha handlat om Josh Rouse. Som rubrik skulle jag ha haft "winter is gone where do we belong" från hans Winter in the Hamptons. Slutligen skulle jag ha bevisat att vårvintern är ett tillstånd mer än klyftan mellan två årstider. Men. Något kom emellan mina tankar. Igår såg jag äntligen Farväl Falkenberg.
Varför är det ingen som har berättat för mig att det är den mest personliga, äkta och angelägna film som gjorts i Sverige sen... jag vet inte, Fucking Åmål? Nu berättar jag det i alla fall för er, om det händelsevis skulle finnas någon mer småbarnsförälder som inte är stamkund på biografen. Det var länge sen någon film, oavsett språk, berörde mig så mycket. Visst finns det saker att kritisera. Som grabbigheten, men inte i form av sexistiska skämt, utan snarare i form av total avsaknad av tjejer. Men jag orkar inte det just nu. Mitt hjärta faller platt för bilderna, musiken, orden. En film som ger just det en film ska ge, och som få ger, nämligen ett bestående intryck. Årsbästalistan för 2006 behöver definitivt revideras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar