Bloggar som aldrig blev av

Det här är vad jag på sista tiden har börjat skriva om, men aldrig fått klart:

1. Min återupptäckt av The Lemonheads som fullkomligt kastar fram minnen från mitt 90-tal. Inte alls fräscht, bara nostalgiskt.

2. Min rädsla för landsbygden i allmänhet och grusvägar genom mörka skogar i synnerhet (egentligen är det nog en känsla som snart kommer att förbytas i en landsbygdvurm och så sitter jag där med ett rött trähus och odlar min egen palsternacka).

3. Något om fotboll, oklart vad poängen med inlägget skulle vara.

4. Hur Frans skriker ut sitt uttal (kort "i" istället för långt "e") av "feta" (osten alltså, Frans favorit) på kafé Stanna häromdan.

5. Å så har jag nu också sett Juno. Ja, jag blev mycket charmad. Nej, jag blev inte kristdemokrat.

Fotbollens vackraste namn

Jag gråter med de blå. Det skulle vara passande att citera Rimbaud (eller är det Verlaine?), den där om att det gråter i mitt hjärta. Den som är så vacker på franska. Men jag kan inte franska. Jag kommer inte ens ihåg dikten på svenska.

Nu blir det inga fler vackra namn i EM. Inga Malouda, inga Govou, inga Evra. Bara Van der Van der Van. Usch.

God she's beautiful

Jag tackar ofta Gud i mina böner för Kanal 9. Förra sommaren blev mer än ett snäpp ljuvligare tack vare kanalens visning av Brideshead Revisited. Möjligheten att få se den buttre Kommisarie Morse varje helg är också värt applåder. Men den här våren har mitt tack och lov främst handlat om Woody Allen-festivalen, med en ny film varje fredag klockan nio. I fredags var det dags för den fantastiska Hanna och hennes systrar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag älskar allt med den filmen, kanske för att den har allt en typisk Woody Allen-film ska ha: en svårmodig hypokondriker, intellektuellt rappakalja (ett fruktansvärt larvigt ord, men jag hittade ingen bättre synonym), underbara New York-miljöer, kärlekens svåra val och över allt en hinna av vemod. Jag borde inte titta på den just nu, eller de kommande filmerna. Min New York-längtan är svår nog som den är. Men det går inte att låta bli.

På fredag visas episodfilmen New York Stories och tro det eller ej, den kan man faktiskt hoppa över. Men det är ett undantag. När jag knäpper händerna nästa gång blir det med en önskan om att snart få se den sällan visade (men givetvis geniala) Små och stora brott. Jag hoppas att Gud inte har något viktigare att ta hand om för tillfället.