En dröm

Härom natten drömde jag om Tracey Thorn. Hon stod framme på en scen och hade precis sjungit färdigt. Jag kunde inte tygla mig så jag sprang fram för att ta i hand och säga att jag är en stor beundrare av hennes musik och tacka henne för allt hon gjort. Jag pratar min engelska med svensk brytning och hon svarar i samma stil. Det gör mig lite fundersam och när hon gått diskuterar jag med min fru om det verkligen var hon. Vi kommer fram till att det nog var Frida Hyvönen istället. Först blir jag besviken, men sen generad över att jag kunde ta så fel. Sen vaknar jag.

Dagen efter berättar jag om drömmen för min fru. "Typisk Simon-dröm", skrattar hon. Som vanligt har hon rätt.

Mer om Arthur!

Om ni undrar hur det kommer sig att jag envisas med att tjata om den där Arthur så ska ni läsa det här. Jag läste det på en sandstrand utanför Ystad i juli 2005 och började älska hans musik redan innan jag hört den. Så ska texter om musik funka.

Äntligen Arthur!

För något år sen skrev jag till K Special och frågade om de inte snart tänkt att visa Wild Combination, filmen om Arthur Russell. Jovisst, svarade de, vi ska bara försöka få den nedklippt till en timme så den passar på fredagkvällen kl 20. Den kommer snart, håll utkik, sa de till mig. Så jag har gjort det, hållit utkik. Ändå missade jag att den visades igår kväll. Därför är jag evigt tacksam för SVT Play som kompenserar för mina svagheter. Kolla på filmen här, så snackar vi om den sen. Du har en månad på dig, så du bör hinna se den flera gånger. Inga ursäkter alltså. Okej?

Klagomuren

Men så svänger pendeln igen och jag dras till popmusikens eskapistiska sidor. De senaste dagarna har jag försökt lyssna på något annat än Jonathan Johanssons Klagomuren, men det går inte.

Pop och politik, del 5

Så var det det där med Mattias Alkberg, Parker Lewis och Håkan Juholt. Jag vill inte ägna mer tid åt Håkan Juholt, så vi pratar om de andra istället. För dom kan nog göra mer för politiken än HJ.

Och egentligen gör dom det utan att prata politik. I alla fall när de gör det som bäst. Parker Lewis menar att han inte tänkt att göra en politisk skiva, men så är det just det han gjort. Berättelser om pengar som tar slut och radhussekterism är vardagliga scener och just därför sant politiska. Visst är Mattias Alkberg tydligare politisk med titlar som Bit i kudden, skattebetalare men även hans historier från familjelivet i Luleå är minst lika politiska.

Så när var tredje svensk röstar på moderaterna är det tur att svensk popmusik inte är tyst. Hösten 2011 kanske är återkomsten för den politiska popen. Om den låter som Mattias Alkberg och Parker Lewis är jag mer än nöjd.