Nostalgin. Det där om att det var
bättre förr. Det där om att vilja tillbaka till något förlorat.
Visst har vi alla fallit in i den någon gång och visst gör vi det
ännu. Det är så lockande. Ett enkelt sätt att förklara varför
du aldrig blir nöjd med var du är och vem du är idag. Så slipper
man det jobbiga.
Men det kan också vara en drivkraft
till att skapa. Eller som något som ständigt bearbetas i skapandet.
Även om jag är lyckligare nu
längtar jag alltid tillbaka ändå,
spottar Christopher Sander ur sig om sina punkdrömmar. Drömmar om
Berlin och Lou Reed har glidit honom ur händerna och han vill ha dem
tillbaka.
The
Radio Dept. tittar tillbaka på sitt 1995 och minns missade bussar
och skippade lektioner. And though I'm happier now I always
long somehow back to 1995. Längtan
tillbaka, inte för att det var bättre, utan för att det var förr.
Men varför? Vad är
det att längta tillbaka till om livet är lyckligare idag?
Det sägs att
nostalgi först ställdes som en diagnos på den hemlängtan och
sorgsenhet krigsveteraner från amerikanska inbördeskriget upplevde
och som gjorde dem apatiska och nedstämda. Ett sjukligt tillstånd
som behövde behandlas.
Nostalgin är
alltså farlig för dig. Det gäller att se framåt för att klara
sig. Det insåg man redan under upplysningstiden då man övergav
tankarna på en svunnen guldålder. Vi kommer ingenvart om vi bara
längtar tillbaka. Men ändå finns det en proteströrelse, människor
som inte vill, fast de vet att de måste.
Ingen har gestaltat
den känslan så väl som Håkan. I Du är snart där predikar han om
att ställa sig upp och gå vidare. Om att fortsätta trots att dom lynchat sista hoppet. Om att motbevisa de som säger att man var
bättre förr.
För jag tror när
vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än, sjunger han
gång på gång. Men så blir han rädd. För tänk om de har rätt?
Att det inte blir bättre än så här? Varken livet eller musiken.
Håkan låter kören fortsätta sjunga frasen och han ber dem: ljug
för mig, fortsätt ljug, fortsätt... Skiftningen mellan tro och tvivel. Fram och tillbaka. För att värja sig mot den plågsamma
sanningen. Snälla ljug och säg att det bästa ännu väntar.
Jag tror att Håkan
där ger oss ett svar på varför nostalgin lockar så förföriskt.
Vi vet att vi inte kan se tillbaka om vi vill kunna gå framåt. Men vi
vågar inte se framåt, eftersom tanken på att det kanske inte blir
bättre skrämmer oss så. Framtiden vet vi inget om, men historien
känner vi och blir tryggare av att betrakta.
Jag låter gärna
Håkan ljuga för mig. Just idag tror jag inte heller att det är en
lögn. Jag tror ärligt talat att det bara blir bättre. Såväl livet som
Håkan. I dagarna släpps den nya singeln. Jag har inte hört den än,
men jag vet att den är fantastisk.
Nej, Håkan. Du var
inte bättre förr. Du är alltid bäst just nu.
