Om magen, för sista gången?

Jag vet att jag utlovat texter om Johannes Anyurus smattrande asfaltspoesi eller annan omistlig litteratur, men just nu är det annat som ockuperar mina tankar. Så ni får ha överseende med att även detta inlägg handlar om magen.

Idag var vi på överburenhetskontroll (ännu ett nytt ord jag lagrat i min ordbok). Två veckor efter utsatt datum och ännu ingen bebis. På sjukhuset konstaterades att den trivdes bra i magen och därför ska den inte tvingas ut än. Det verkar som det vi har försökt att förbereda oss på under så lång tid ändå inte blir som man tänkt sig. Det är väl sällan något blir det.

Det enda som är säkert är att föräldraskapet är närmare än någonsin. Jag har märkt att det på sätt och vis redan är här. Min hjärna tycks sortera informationen på ett annat sätt än förut. Det som tidigare var obetydligt har nu blivit livsviktigt. En barnvagn smiter aldrig förbi min blick och ett barnskratt får mig alltid att rycka till. Jag läser Hemliga pappan varje dag och håller koll på vår kompis Malins blogg om sina barns påhitt. Tankarna är förändrade. Nu väntar bara resten.

Kanske blir det här sista gången jag nämner ordet mage i den här bloggen. Jag vill hellre använda ordet bebis. Så, bebisen, du kan ta och komma nu.

För er som undrar...

... hur det går för den där magen på bilden längre ner, så finns den kvar. Det är rätt så mysigt att kunna känna en hand på andra sidan väggen av hud och fostervatten. Men när man vet att möjligheten att kunna känna den handen i sin egen är så nära så blir man otålig.

Ja, det finns verkligen hopp!

Nu tänkte jag att jag skulle förklara namnet lite grann. Jag gillar Jenny Wilsons soloskiva ofantligt mycket. Texterna är lysande och musiken aldrig förutsägbar. Under det senaste året har jag ständigt återvänt till den när all annan musik känts tom. Däremot intresserade jag mig aldrig för Jenny Wilsons förra band "First Floor Power". Visst såg jag dem ute nån gång, men det berörde mig aldrig. Det som gör att jag ändå inte glömt dem är ett av deras skivomslag. Det kan vara det vackraste skivomslag jag någonsin sett. Några människor som en gråtrist vinterdag i Malmö håller upp en banderoll med texten "There is hope". Som en demonstration mot alla människors uppgivenhet.

Omslaget har etsat sig fast i mitt minne, trots att det aldrig har synts på någon topplista på Åhléns. Jag har tänkt att den där frasen banne mig säger det viktigaste man kan säga till någon annan. Så därför är det namnet på min blogg. Om jag var tvungen att koncentrera det jag vill säga i tre ord så blir det dessa: det finns hopp!

Resten av mina texter är en motivering till dessa ord. Jag ska fylla bloggen med det som ger mig hopp. Det som får mitt hjärta att bulta och tänka att ja, det finns hopp för livet. Jag kommer att ha svårt att begränsa mig. Det kommer inte bara att handla om att vara pappa. Det kommer inte bara att diskuteras böcker som drabbat mig. Livet går ju inte att beskriva med endast ett område och det är just själva livet som helhet jag vill åt. För det är livet i sig som verkligen ger mig hopp om livet.