Skoltrött

Nu börjar jag bli trött på det här. Snart ska jag protestera mot en verklighetsbeskrivning som inte är hämtad från verkligheten. Mycket möjligt kommer den från FP:s partikontor. Belägen långt bort från verkligheten. Ändå har den lyckats diktera samtalet kring skolan alltför länge nu. Ord som "flumskola" och "politiserade pedagogikforskare" har blivit centrala när skolan ska diskuteras. Utan att kritiseras. Och inte ens behöva förklaras.

Snart ska jag protestera. Snart.

Istället för Rut-avdrag

När alla andra är tysta är det tur att det finns några som man alltid kan lita på.

Dylan och Lloyd

Två konserter inom en vecka! Det har nog inte hänt sen då. Jag borde väl uppskatta Dylan LeBlanc mer än Lloyd Cole. En ung, lovande kille med gitarr som redan fått sjunga duett med Emmylou Harris ställd mot en 49-åring som börjar bli trött. Men det är inte som det borde.

Country är vackert, men dess centrum är nostalgin. Den gamla tidens glans. Målet för 20-åringar som LeBlanc är inte att göra något nytt, utan att låta lika bra som sina föregångare. Och det lyckas han med.

Popmusikens uppdrag är däremot att handla om nuet. Den behöver inte vara relevant imorgon, men ska vara det idag. Ibland förlängs detta nu. Ibland gäller det Lloyd Coles sånger. När de presenteras som de gjorde i lördags, med endast två gitarrister på artistens sida, så framstår allt som skrivet alldeles nyss. Avskalade från tidstypiska produktioner finns bara kärnan kvar, perfekta popsånger på tre minuter, lika angelägna idag som för 20 år sen.

Lloyd, jag har alltid varit redo.

P.S. För en vidare diskussion om popmusik som faktiskt är nostalgisk är detta rekommenderad läsning.

Fars dag igen

Det är dags för Sverige att få en kvinna som statsminister!

Med en brinnande önskan avslutar Christopher Sander sin spelning på Way out west, en alltför sen kväll i augusti. Och där, just då, trodde jag att det skulle bli sant. Sen kom söndagen i september.

En söndag i november förstår jag att det nog aldrig kommer att bli sant. Vad var det för dag nu igen? Just det, Fars dag.

Fars dag

I'm sorry I haven't been around much.

Det hade kunnat vara Odysseus replik när han möter Telemachos igen efter alla år på havet. Det hade kunnat vara hämtat från otaliga scener i litteraturens värld mellan fäder och deras söner eller döttrar. Men i det här fallet är det Johnny som säger det, knappt hörbart, till sin dotter Cleo i Sophia Coppolas "Somewhere".

Idag skänker jag en tanke åt fiktionens skildringar av pappor. Med hopp om att i framtiden få läsa om annat än det som hittills varit pappornas kännetecken: frånvaron.

Att gräma sig

Vad innebär det att gräma sig? Ibland påminner min fru mig om den gången då jag var för trött för att följa med henne på en Popsicle-konsert, som hon då missade. Ett par månader senare splittrades de och hon hann aldrig se dem. När var det här? Tja, tolv år sen kanske. Får jag höra det fortfarande? Ja. Det är att gräma sig.

Jag är inte bättre själv. Jag grämer mig över mycket. Ofta. Just nu grämer jag mig över att jag satt på en bänk och åt rotfruktschips istället för att se Local Natives på Way out west i somras. Ibland känns det här som en tröst. Eller som salt i såret. Jag kan i alla fall inte sluta titta.

Visst finns det annat man kan gräma sig över än missade konserter. Tror jag.

Skönheten för dagen

Nej, mr Costello. Hur mycket jag än tycker om dina sånger så håller jag inte med dig. Skönheten är inte värdelös. Jag vet precis vad vi ska göra med den. Njuta. Det är en glädje som är evig, som han skrev den där brittiske poeten Jane Campion gjorde en makalös film om häromåret.

Just nu kan jag inte bestämma mig för vilken sång på Peter Brodericks nya skiva som är vackrast. Kanske den här? Eller den här? Eller någon annan (albumet finns på Spotify)? Men du kanske menar att något helt annat är vackrast just nu?

En gammal vän

Lloyd Cole har fyllt 49 och börjat spela hårdrock med sina söner. Med PSL diskuterar han sina nya kontaktlinser (du behöver titta på hela klippet). Man kan tänka sig att vi inte har så mycket gemensamt längre. Att vi har glidit ifrån varandra. Ärligt talat så var det ju ett bra tag sen vi hördes sist. Kanske var det med "The Negatives", en sisådär tio år sen. Jag vill minnas att vi inte var bästa vänner ens då.


Men nu har han hört av sig igen. Med en gammal vän är det liksom bara att fortsätta där man slutade sist. Trots att det gått tio år. När jag hör "Oh Geneviève" känns det som att vi är just gamla vänner. "Oh Geneviève" är en sån där perfekt poplåt man måste vara född i Glasgow för att kunna skriva (som dom här eller dom här eller dom här eller...). Dessutom sjunger han den som om det vore den enklaste sak i världen att skriva en sån låt. Så avslappnad, men ändå totalt fokuserad. Det känns varmt och tryggt. Som att få dricka kaffe med en gammal vän. Och det är jag inte ensam om att gilla.

Så minns man en popstjärna

Jag vet att jag inte borde, att det är fel av mig men jag gör ett försök att börja skriva igen. Jag vill inte sluta så nu ska jag skriva. Tänka mindre, skriva mer, ångra sig sen. Annars blir det ingenting. Om det inte går nu så lägger jag ner. Jag försöker:

En av anledningarna till att jag älskar England är att där tas populärkultur på allvar. Det är inget man skämtar om. Ett nytt popband behandlas med samma seriositet som en nyskriven opera. Man vördar sina popstjärnor likaväl som sina författare. För 10 år sen dog Kirsty MacColl. Igår skulle hon ha fyllt 51 år. På Soho Square i London har hon fått en egen bänk. Varje år den 10 oktober samlas människor där för att minnas henne. Igår avslutades kvällen med en minneskonsert på Shepherd´s Bush Empire. Så ska en bortgången popstjärna behandlas.

Vi var många som inte kunde gå. Inte ens Andres Lokko hann dit. Vi får minnas så här istället.

Världens vackraste röst vs världens vackraste band

Jag vet inte vem jag är mest förälskad i just nu. Världens vackraste röst är tillbaka och sjunger icke upplyftande sånger, precis som vanligt. Jag faller pladask. Samtidigt som världens bästa band äntligen, äntligen, äntligen är här. Som tur är har jag ett stort hjärta.

Var inte oroliga. Egentligen är jag mest förälskad i min fru och mina barn. Men de gör inte lika bra musik.