Sökandet efter en litterär förebild fortsätter

Tack för inläggen i debatten kring bristen på goda fadersgestalter i litteraturen. "Koka makaroner" har jag givetvis läst eftersom det inte bara är en pappaskildring utan till och med en pappa-i-Majornaskildring. Visst, Johan Nilsson är en av de få som lyckats beskriva känslan av att bli pappa på ett rättvisande sätt, men det är en biografisk historia. Verkligheten överträffar ju alltid fiktionen.

Och jag lovar att hålla mig borta från Ingmar Bergman. Mannen på Fårö har få goda erfarenheter att dela med sig av. Om mina två läsare hittar något att tipsa om i framtiden är ni välkomna att ta upp ämnet igen. Jag för min del har funnit ett tips (eller otips?) att ge.

Varje år försöker jag få mina elever att förstå att Selma Lagerlöf är det finaste det här landet producerat. I alla fall bland det gamla gänget. Som bevis brukar jag lägga fram den sentimentala novellen "Gravskriften" eller den hårresande skräckdeckaren "Herr Arnes penningar". Funkar inte det lägger jag fram mitt trumfkort, "Kejsarn av Portugallien". Historien om Jan som blir kejsare i det egna riket Portugallien när saknaden efter dottern blir för svår att uthärda. Kärlekssmärtan ger honom inget val. Den egna världen är hans sätt att överleva. Men dottern ser inte hans kärlek förrns den dag han dör för att bevisa det. Visst finns det en Kristussymbolik här, men vi lämnar det åt sidan så länge.

Jag vet inte riktigt hur man ska uppfatta berättelsen. En pappa som älskar sin dotter till vanvett. Som älskar för mycket för sitt eget bästa. Se vad kärleken gör med en man, tycks Selma säga. Kärleken är kvinnans område och när en man försöker ta över mammans roll, se då hur det går. Kanske är det vår kära Selmas poäng. Eller så är det en allmänmänsklig beskrivning av vad kärleken gör med den som älskar. En skildring av en faderskärlek som inte ser några gränser. I så fall är det en god förebild.

För er som går och väntar på att TV ska visa filmatiseringen igen: ta och läs boken istället.

Dagens möte med litteraturen

Måste bara berätta om dagens litterära händelse. Jonas Hassen Khemiri besökte vår skola idag och jag fick mig en pratstund med honom. Och jag var självklart den softe, halvintellektuelle litteraturälskaren jag tror att jag är och förde ett avslappnat samtal om böcker vi gillade, om recensenter som inte fattat nåt och om musiken som betyder allt. Eller så var jag den stressade läraren som flängde fram och tillbaka över skolan med stenciler, pärmar och böcker i famnen och de ord jag fick ur mig handlade mest om det konstiga ljudet i aulan och om eleverna brukar applådera en talare eller inte. Ni kan gissa hur det egentligen var.

"Far och jag"?

Jag skulle vilja bli en bra pappa. Men jag behöver en vägvisare. Som brukligt vänder jag mig till litteraturen och hittar... inget annat än dysfunktionella fader-son relationer. Litteraturhistorien är full av berättelser om fäder som inte kan kommunicera med sina barn och i synnerhet sina söner. Ta bara de böcker som legat på mitt nattduksbord den senaste tiden.

Onåd av Coetzee. En man som raggar på tjejer yngre än sin dotter och som aldrig lyckas förstå sig på sin egen dotters situation efter det att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Tack för tipsen, men nej tack.

Blankets, serieroman av Craig Thompson. Pappan som en representant för den straffande guden och stänger in sina söner i en skrubb på vinden. Inte riktigt vad jag vill göra. (För övrigt en fantastisk skildring av en uppväxt i en frikyrklig miljö med vinterläger, bönesamlingar och trevande förälskelser. Identifikationen är total.)

Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Jag förstår att släkten blev sur på Evelyn efter att ha gett ett så lysande exempel på icke-kommunikation i dialogen mellan Charles Ryder (Evelyn själv) och hans pappa. Aldrig har några lyssnat så lite på varandra.

Det jag läser nu (vilket betyder ytterst sällan pga kvällar fyllda av Fransvaggning), Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Var är pappan överhuvudtaget? Den enda vuxna man med relation till något barn är dessutom pedofil och mördare. Fel bok som ni förstår.

Var finns då de goda fadersporträtten i litteraturen? Mina kära läsare, hjälp mig med förslag! Annars hamnar jag i Pär Lagerkvists ångestfyllda novell om barnet som minns när han förlorade förtroendet för sin far. Jag vill inte att Frans ska nicka instämmande när han läser "Far och jag".

Frans!

Så, hur känns det att bli pappa? Jag vet inte riktigt. Jo, men berätta! Jag kan inte riktigt välja. Vad då välja? Orden. De som skulle kunna likna de känslor jag har. Ja men är du lycklig eller bara ständigt trött? Visst, allt det, men det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka hur många ord jag än använder för att beskriva känslan. Och för varje ord jag skriver begränsas känslan av bokstävernas fyrkantighet. Kom igen, nu låter du mer pretentiös än Marcus Birro och Carl-Johan Vallgren tillsammans! Låt så vara, det kan inte sägas på något annat sätt än detta: jag är pappa nu.