tisdag, oktober 14, 2008

Mitt eviga lidande

Le Clezio får Nobelpriset (ja, det var ett par veckor sen) och Jan Guillou anklagar Katarina Frostensson och "den där Svenbro" för att vara frankofiler. Det låter otäckt. Göran Greider bekänner sig gärna som frankofil och är glad över akademiens beslut. Frankofili? Jag vet vad det handlar om. Jag kan också få en släng av det ibland. Som när jag lyssnar på Phoenix, eller ser en Truffaut. Eller som när jag läste Bonjour tristesse. För att inte tala om när jag ser Les Bleus spela. En kvävande längtan efter en promenad längs Seine och en perfekt boeuf bourgignon.

Men mer svårbotlig är min anglofili. Jag vet inte riktigt när det började. Kanske var det redan med de brittiska barnprogrammen på 80-talet, som de snusförnuftiga barnen på Junior Gazette. Helt säkert är att det befästes under 90-talet. Kommisarie Morse på SVT. Morrissey sjunger The More You Ignore Me, The Closer I Get och jag är för evigt såld. Några månader i Brighton mitt under det brinnande kriget mellan Blur och Oasis. Jag går till HMV och köper både Parklife och Definitely Maybe. Tittar ut över the Pier och läser NME. Sen vågen av Jane Austen-filmer. Hedarna, kostymerna, slotten. Skottland. Lloyd Cole, , Teenage Fanclub, Belle and Sebastian.

Det blir 00-tal. Franz Ferdinand och Fence-kollektivet sprider det skotska budskapet. Zadie Smith blir det nya mångkulturella Londons skildrare, lika brittisk som Charlotte Bronte. Något sent upptäcker jag Brideshead Revisited och jag tror att jag hittat hem. Men jag kommer inte till ro. The Line of Beauty ger lindring. Jag vet att det är en svårartad sjukdom.Självklart läker Glasvegas en aning, men förmodligen kommer jag aldrig bli botad. Jag får nog fortsätta med mitt smärtstillande. De senaste veckorna har det stavats Ashes to Ashes. Nu väntar det sista, inspelade, avsnittet på mig.

onsdag, oktober 01, 2008

Det är oktober nu

Nu har jag sett En förlorad värld. Jaha.

Det var ingen dålig film. Faktiskt riktigt bra. Jag är inte besviken. Men nöjd skulle jag aldrig kunna bli. Det finns bara ett Brideshead som jag vill återvända till. Igen och igen.

*

Det är oktober nu, så ni kan fråga mig igen. Men har ni läst tidningarna idag vet ni svaret redan. Ja, Glasvegas är årets hype. Och än så länge håller den.