Att gräma sig, del 2

Nu grämer jag mig igen. I onsdags skulle jag ha gått på Lambchop på Nefertiti. Bestämt sen länge. Bara inte köpt biljett. Sen blev det försent. Slutsålt. Jag börjar minnas hur det är att gräma sig.

Dessutom. För ett par veckor sen tänkte jag gå och se Damien Jurado spela på samma ställe. Men jag gjorde det inte. Det kändes okej då. Inte nu. Det senaste albumet Maraqopa har nämligen börjat kännas som en riktigt fin skiva. Inte minst för att Museum of Flight och Working Titles är två av årets bästa låtar hittills. Jag tittar på hur det var där jag inte var och grämer mig. Så tittar jag på hur det var i Lund och får reda på att han skrivit sången till sin son och förstår att jag borde ha varit där också. Jag borde inte titta på de där klippen mer. Det gör liksom ont. Men det är så man funkar som människa.

Jag glömde!

Jag hinner inte skriva så mycket just nu, men vill bara bekänna att jag missade att fira Casimir Pulaski Day för en vecka sen. Hoppas inte ni glömde.

Lightships!

Vi delar musiksmak i ganska hög grad, min fru och jag. Men ibland ber hon mig byta låt. Antingen handlar det om skramlig indie som Dinosaur Jr eller My Bloody Valentine. Eller så handlar det om Teenage Fanclub.

Själv har jag svårt att förstå hur man inte kan tycka om medelålders gubbar från Glasgow som spelar den snällaste pop du kan tänka dig. Men det är något vi får jobba med i vår relation helt enkelt. Nu var det inte scener från vårt äktenskap som jag ville skriva om utan den glada nyheten att en av de medelålders gubbarna från Glasgow, Gerard Love, har en soloskiva på gång under namnet Lightships.

Än så länge har jag bara hört Two Lines och Sweetness In Her Spark, men det är så vackert att längtan till 2 april när skivan släpps känns ofantligt tung. Det är större än vårens ankomst.

Det blir en prövning för vårt äktenskap, men lika mycket som jag tror på Teenage Fanclub tror jag på kärleken. Det kommer att gå bra.