The Magnetic Fields!

Just som uppladdningen inför den 11 maj pågår som bäst (ja, vi har bra framförhållning i vår familj) slänger The Magnetic Fields fram en ny låt som får det att pirra ännu mer inför konserten. Andrew in Drag visar på samma lekfullhet som fick mig att le till 69 Love Songs. Och bara tanken på att Stephin Merritt kommer att stå på Filadelfiakyrkans scen och sjunga "The only girl I ever loved was Andrew in drag" gör mig fnissig.

First Aid Kit!

Jag har lite svårt för att inte lyssna på First Aid Kits nya skiva. Å andra sidan mår man inte dåligt av den, så det är bara att ge sig hän. Den låter, jag drar till med, fantastiskt. I alla fall just idag. Deras röster är, som ni vet, fantastiska. Melodierna är också, fantastiska. Arrangemangen är, tja, fantastiska. Ni hör att jag fastnat i adjektivfällan, men jag tror ni förstår budskapet. Det är en bra skiva.

Idag gillar jag allra mest Blue. Mer pop än de andra folk/countryspåren. Annars gillar jag att de inte försöker dölja sina referenser. När de sjunger att de skulle vilja vara Emmylou och objektet för kärleken Gram så blir ingen direkt chockad. Det hade vi redan gissat. När sen Conor Oberst kommer in med sin röst i den starkt Bright Eyes-doftande The King of the World höjer man inte på ögonbrynen ens. Så självklart. Och så, fantastiskt.

Samtidigt som jag skriver det här nås jag av en röst från älskade Teenage Fanclub och då vet jag vad som kommer att vara den mest fantastiska musiken imorgon.

2011: en bra låt är en bra låt

När jag tänker tillbaka på de låtar jag lyssnat mest på under 2011 så är ovanligt många tolkningar av andra artisters låtar (och nej, jag tänker inte på den där programserien i TV4). Det började, som vanligt, med Tracey Thorn. I januari skickade hon ett försenat julkort med sin inspelning av Sufjan Stevens Sister Winter. Strax därpå sjöng Dante sorgset Next To You och gjorde vintern något mer uthärdlig. Nånstans där dök den unga rösten Birdy upp och sjöng Skinny Love som om hon inte gjort något annat. Och så James Blake förstås.

James Blake som tolkar Feist, baserar sin singel på nån brittisk proggrocklåt och gör A Case of You. Just det, A Case of You. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den. Och jag är inte färdig än.

När våren sedan kom och sommaren närmade sig upptäckte jag June Tabors skiva Ashore, som i sann folktradition endast är tolkningar av andras sånger. Mest föll jag för Grey Funnel Line, en sång av Cyril Tawney om livet i brittiska flottan. Här i en version som är sämre än på albumet, men å andra sidan väldigt brittisk i sin inramning.

Sommaren avslutades med First Aid Kit som sjöng inte bara Patti Smith till tårar. Under hösten återvände Tracey, tillsammans med Ben, för att visa att xx egentligen bara är ett uppdaterat Everything But The Girl. Vilket är en komplimang. Och så var det The Drums som väckte liv i Sugarcubes.

Jag skulle kunna fortsätta så här ett tag till, men jag ska försöka avsluta. Det finns en låt kvar att prata om.

Take Care.

Eller I'll Take Care of U.

Och det är nu det blir komplicerat. Vad är egentligen en cover och ett original? Vi har Drake och Rihanna, som står för den mest spridda versionen. Producerad av Jamie från xx, som återvann soundet från sin egen remix av Gil Scott-Herons version. Men inte var Scott-Heron först. Det går att hitta långt fler versioner än vad som är sunt att lista här, så jag nöjer mig med Bobby "Blue" Bland. Jag tror att det är nånstans där det börjar. Kanske.

Men det är just det som egentligen är oviktigt. Vad som är kopia och vad som är original är inte längre en självklarhet och är inte heller särskilt betydelsefullt. Det här har countryn och folkmusiken vetat länge. Där är grunden för musiken att tolka sånger som någon annan har skrivit. Därför att sångerna alltid är större än artisterna. Ingen kan äga en sång. Det är sången som äger dig.

Det senaste året känns det som att den här insikten nått ut till fler musikgenrer. I alla fall har det varit ovanligt många lyckade resultat av tanken. Så när Florence and the Machine säger sig tolka Drake och Rihanna med Take Care så spelar det ingen roll att det inte stämmer helt och hållet. Det är en bra låt. Det är det som betyder något.