"Det är ett gammalt recept"

Igår var vi ute och åt utan Frans för första gången sen han föddes. Det var sagolikt. Vi firade Sigrids 30-årsdag med en kväll på restaurang Stearin och njöt av chevrémousse, pilgrimsmusslor och hjortinnanlår. Fast inte i samma rätt. Ljuvliga smaker, trevlig miljö, förtjusande sällskap. Som grädde på moset, eller snarare som ostronvinägretten på blomskålspurén, så fick vi efter ett tag Soundrack-Ebbot och Timbuktu som bordsgrannar. Vi låtsades givetvis som att vi inte kände igen dem, man är ju så van vid kändisar och vet att de inte vill bli uttittade... Ändå lyckades vi snappa upp att de huvudsakliga samtalsämnena var fisk, kor och hundar. Årets scoop: Sveriges artist-elit har blivit djurvänner!

Idag tittar jag på ett nytt avsnitt av Solens mat. Det dröjde exakt 22 minuter innan Bo Hagström äntligen fick säga "Det är ett gammalt recept" och nöjt får bekräftat "Det är min mormors".

Dåligt hyfs

Jag såg A guide to recognizing your saints häromkvällen. Gripande, även om man sett det förut. Ung man växer upp i brutal miljö, drömmer om att bryta sig loss, men gör det inte förrän katastrofen redan inträffat. Femton år senare återvänder han, nu en framgångsrik författare, och möter sitt förflutna. En klassisk berättelse, med en tacksam dynamik i krocken mellan plikten att stanna hos sin familj och vänner och plikten att följa sina drömmar. Egentligen är genren gammal. I Världens litteraturhistoria kallar Göran Hägg den "Ung man reser till staden" och spårar dess guldålder till de stora romanernas tid på 1800-talet, till och med 1700-talet.

Själv kommer jag att tänka på en av mina favoritfilmer när jag var 20, italienska Cinema Paradiso (som jag för övrigt såg om i somras och upptäckte att den var rätt unket nostalgisk och aningen gubbsjuk, i alla fall i den långa director's cut-versionen som jag råkade se). Ung man med filmdrömmar växer upp i liten siciliansk by och uppmanas av sin läromästare att fly byn och aldrig komma tillbaka. Han följer rådet, fram till läromästarens begravning en sisådär 30 år senare. Då är den unga mannen inte ung längre, men en firad filmregissör.

Eller varför inte (ja, nu igen!) Kejsarn av Portugallien. Det dröjer kring 15 år innan Klara Gulla återser sina föräldrar i Värmland, men återvänder inte i triumf utan som en nedbruten trettiofemåring, märkt för evigt av ett hårt leverne.

När jag ser den första filmen, funderar jag som den unge mannens pappa också gör, varför kom han inte tillbaka tidigare? Femton år är lång tid. Och inte är de andra exemplen mer föredömliga. Jag förstår varför de ger sig av, och där kan jag känna igen mina egna känslor. Men varför tar de så lång tid på sig att återvända? Är det verkligen trovärdigt? Kanske är det en nödvändighet för genrens dramaturgi? Kan någon förklara, för jag tycker mest att det är dåligt hyfs.