I soffan framför TV:n, del 2

Som lärare borde jag ha följt dokumentärserien Klass 9A i SVT. Just därför har jag inte gjort det. På förhand lät det som en regeringssponsrad serie, som ett A-team utsänt av Jan Björklund att rensa upp i det obildade träsk som skolan blivit efter sossarnas politik. Ge oss lärare som kan peka med hela handen så kan vi skippa det där flummiga snacket om pedagogik och inrikta oss på kunskap istället, tycktes devisen vara. Alltså inte helt lockande i mina ögon. Med bara nåt avsnitt kvar har jag dock börjat titta lite. Och jag är otroligt glad över att jag hade så fel.

Klass 9A ger inte underlag för en skolpolitisk debatt. Knappt en pedagogisk diskussion heller. Och det är jag tacksam för. Istället visar den vad omtanke och tro på individens förmåga kan göra. Den visar att dagens ungdomar (som får ta så mycket skit) vill det alla dagars ungdomar velat, att bli omtyckta och tycka om tillbaka. Bli bekräftade och bekräfta andra.

När ungdomarnas ansikten lyser av stolthet när deras förbättrade resultat presenteras har jag svårt att hålla tårarna borta. Inte för att jag är lärare, för det är inte i första hand elever jag ser framför mig. Det är människor som har vuxit och det är stort.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 3

"Too Young", Phoenix (United, 2000)

"Ibland måste man dansa för att hålla tårarna borta". Kanske var det Smokey Robinson som sa det, men inga andra har levt upp till det mer än Bob och Charlotte i Sofia Coppolas Lost in Translation. När de dansar i en främmande lägenhet i Tokyo är det inte för att roa sig utan för att hålla undan för mörkret inom dem. Och "Too Young" är den perfekta låten att göra det till. En dansant poplåt i moll, en gyllene mix av eufori och vemod och jag vet inte om det är glädje eller melankoli jag känner varje gång jag hör den. Men jag gillar det. Och det är en låt jag inte kan sluta lyssna på.

Alternativ: "It never entered my mind", The Embassy (Futile crimes, 2002), "I thought you were my boyfriend", The Magnetic Fields (i, 2004)

(Jag började skriva en text en gång om två människor som fann varandra genom Phoenix. Som titel hade jag "everybody's dancing...we're too young" och tanken var att det skulle bli en novell med kärleken till popmusik som något slags tema. Ni hör hur det låter. Det var tur att det inte blev någon novell av det.)

En "Sigrid-rätt"

Oj oj oj. Vilken paj. Tack Simon. Mördeg i botten. Cirka fyra deciliter pecannötter blandades med smält smör, mörk sirap, socker och några matskedar rom. In i ugnen i en kvart. Efter några minuter i skafferiet (för att skynda på avsvalningen) intogs pajen med en kopp (krävdes kanske två) nymalt och nybryggt kaffe. Oj oj oj. Receptet kommer från boken "Två systrars söta", som för övrigt innehåller en mängd fantastiska bakverks- och dessertrecept. 

Framför filmen "Mitt hjärtas förlorade slag" åt vi igår kväll en dessert som inte föll mig lika väl i smaken, men gillar man glurr ska man definitivt prova den. Mat-Niklas Chocolate- and breadpudding i portionsformar. 

Tidigare under dagen hade vi gått en runda i Majorna. Till Mariaplan, förbi bokhandlarn, in i skoaffären (som trots ny ägare håller samma standard), en koll på Filur, lite svart Darjeeling-te och lite färsk fisk från Karl Johansgatans fiskaffär. Sej har inte det bästa ryktet, så det blev det. Två sejfilér i en ugnssäker form, salta, peppra, pressa över saften från en hel citron, rivet citronskal, hackad gullök, persilja, lite ströbröd överst och några klickar margarin. Serverades med ett rotfruktsmos. Föll hela familjen i smaken. 

Bara en rätt till. Sen är jag klar. Pasta förekommer inte särskilt ofta här. Serveras det pasta blir det gärna i kombination med någon sorts tomatsås eller köttfärssås. Årets första nummer av "C - En idétidsskrift om cerealier" kom häromdagen och på baksidan intervjuades årets kock Tom Sjöstedt. Tom tipsar om en pastarätt "perfekt för en vardagsmiddag med familjen samlad runt matbordet". Så den fick det bli. "Tagliatelle i tomatsås med ugnsbakade medelhavsgrönsaker och fetaost". Kanske inte låter så exalterande, men den var fantastisk. Aubergine, fänkål, rödlök och paprikor rostades i ugnen med olivolja, honung och salt. Tomatsåsen bestod av lök, vitlök, olivolja, vitt vin, krossade tomater, kycklingbuljong, chilisås, honung, basilika, salt och svartpeppar. Rätten garnerades med fetaost, svartpeppar och färsk oregano. En riktig "Sigrid-rätt".

Fotnot till föregående inlägg

Det var orättvist av mig att peka ut Nirvana som machorockens företrädare. Visst ledde de förnyelsen av rocken under 90-talet, men egentligen passade den rollen dem väldigt illa. Kurt Cobain avskydde machoidealet. Innan de slog igenom sprang han omkring på gatorna i Seattle och sprayade "All rock'n'roll is homosexual" på varje husvägg han kom åt. Han klädde sig gärna i klänning och på deras berömda MTV Unplugged-spelning valde de att spela en låt av David Bowie (vars experimenterande med könsidentiteten är väl kända).

Så förlåt Nirvana, jag vet att ni var annorlunda än de andra machorockbanden som följde i era spår. Jag förstår Kurt att du inte trivdes.

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 2

"Put the Book Back On the Shelf", Belle & Sebastian (3...6...9 Seconds of Light, 1997)

"Sebastian you're in a mess, I had a dream they called you king of all the hipsters, is it true or are you still the queen?"

Med Nirvana gjorde rocken stort återtåg under 90-talets första hälft. Under resten av årtiondet gjorde Belle & Sebastian allt för att bekämpa den. Inte medvetet, som The Tough Alliance och The Embassy gjort på 2000-talet. Men med sin musik är Belle & Sebastian rockens antites och det ultimata popbandet. Där rocken står bredbent och spänner musklerna, tittar popen fram bakom sin lugg och smeker varsamt trummorna. Där rocken hyllar maskuliniteten och sjunger om kvinnan som en skön, men knepig, varelse (se Ulf Lundell), placerar sig popen utanför de traditionella normerna och konstruerar sin egen identitet. Där rocken nostalgiskt blickar tillbaka på gamla tider, handlar popmusiken om nuet.

Allt detta gör Belle & Sebastian (eller i alla fall gjorde, tyvärr är 90-talet fortfarande deras bästa period). Och när de gör det bra är de ett av historiens bästa popband. Trummorna som försiktigt tassar fram mellan de spröda trumpeterna och gitarrerna som knappt hörs, i melodier sötare än muscovadosocker och texter beskare än den strävaste espresson. Put the Book Back On the Shelf är ett av de finaste resultaten av det receptet.

Alternativ: "Candy Says", The Velvet Underground (The Velvet Underground, 1969 ), "These Days", Nico (Chelsea girl, 1967)

Låtarna jag aldrig slutat lyssna på, del 1

Det är märkligt hur viss musik ena stunden kan betyda allting för en och i nästa stund ingenting. När jag var 14 år var U2 världens bästa band. Det är de inte längre. När jag var 19 berörde mig Kent mer än några andra. Det gör de inte längre.

Men annan musik lever kvar i ens liv och fortsätter att beröra. Musik som visats sig vara värd att återvända till om och om igen. Som jag inte kan hålla mig ifrån. Det är låtarna jag aldrig slutat lyssna på. Det här är en av dem.

"$1000 Wedding", Gram Parsons (Grievous Angel, 1974)

Det skulle bli bröllop, men det blev begravning istället. Jag tror att det är vad låten handlar om. Texten är inte låtens storhet. Snarare stämningen. När Gram Parsons sjunger duett med Emmylou Harris förflyttas jag till en vindpinad prärie, till en folktom bar precis innan stängningsdags och bara en drink till innan jag går, till skitiga lägenheter ovanpå den enda dygnetruntöppna butiken i den lilla staden. Till vilda västerns bakgård, utan paljetter och färgglada skjortor. Kanske i hålan där Ennis och Jack söker jobb i Brokeback mountain. Eller där Kit och Holly dansar sin vals i Terrence Mallicks Badlands. Och tro mig, jag vill resa dit. För något vackrare än stämsången i "$1000 Wedding" är svårt att hitta.

Alternativ: "Wrecking ball", Emmylou Harris (Wrecking ball, 1995), "Hickory wind", Gillian Welch (Return of the grievous angel - A tribute to Gram Parsons, 1999)