En del säger att penicillinet har räddat livet på många människor, men det vete sjutton om inte discon räddat fler. När den låter som i Lindstrøm & Prins Thomas remix av Haims Forever vet i alla fall jag vad jag skulle välja ifall jag fick kolera.
torsdag, oktober 11, 2012
tisdag, oktober 09, 2012
Det där pianot
Imorse tittade jag på videon till El Perro Del Mars Walk on By. Sen for tanken iväg och nu sitter jag här och lyssnar på Arthur Russell. Igen. Och jag får torka tårarna när jag tänker på hur den döende Arthur sjöng Love Comes Back för sin Tom. Jag tror det har med pianot att göra. Men vi tar det från början.
Redan när jag första gången lyssnade på Walk on By, nån gång i augusti, slog det mig hur välbekant soundet var. (Här tror jag att det passar med en parentes. Fram tills imorse var jag säker på att Sarah Assbring sjöng "Summer took my best friend" och jag tyckte att det var den perfekta avskedslåten till sommaren, så passande en augustidag. Men hon sjunger "Solitude's my best friend", vilket ger en lite annan betydelse. Låten blir inte sämre. Bara annorlunda.) Jag började tänka på soulmusiken under slutet på 80-talet och början på 90-talet. På exempelvis Soul II Soul. När jag nu ser den färska videon blir associationen ännu starkare. Dansen, kläderna, estetiken. Du kanske kände igen bakgrunden? Jag var för ung för att förstå det då, men det var en spännande tid för soulmusiken. Hip hop hade ännu inte blivit Coca cola-reklam och såväl technon som housen gjorde sina försök att nå massorna. Alla delarna var ännu tillgängliga för alla att blanda ihop och skapa sin egna musik utav. Som Soul II Soul gjorde. Eller Ten City. Eller varför inte Inner City? Till och med Simply Red gav sin version. Och som en röd tråd löpte housepianot, som jag är så svag för.
Så här fortsatte min dag. Jag klickade mig vidare, från ett piano till ett annat (och här ser du också Sarah Assbrings dans igen och dubinfluenserna). På väg hem från jobbet lyssnade jag på Masters at Work. Jag hade nästan glömt bort hur fantastiskt det här låter. Jag lagade middag till Larry Levan-mixer och då var inte steget långt till den något snuskiga Is It All Over My Face och så var vi framme vid Arthur Russell. Som sjunger att det kommer att ordna sig. Det är okej att vara ledsen. Sjukdomen kanske äter upp ens kropp, men kärleken besegrar den inte. Och jag kommer att tänka på Jonas Gardells berättelse. Men det kräver en egen text. Som får skrivas någon annan gång.
Redan när jag första gången lyssnade på Walk on By, nån gång i augusti, slog det mig hur välbekant soundet var. (Här tror jag att det passar med en parentes. Fram tills imorse var jag säker på att Sarah Assbring sjöng "Summer took my best friend" och jag tyckte att det var den perfekta avskedslåten till sommaren, så passande en augustidag. Men hon sjunger "Solitude's my best friend", vilket ger en lite annan betydelse. Låten blir inte sämre. Bara annorlunda.) Jag började tänka på soulmusiken under slutet på 80-talet och början på 90-talet. På exempelvis Soul II Soul. När jag nu ser den färska videon blir associationen ännu starkare. Dansen, kläderna, estetiken. Du kanske kände igen bakgrunden? Jag var för ung för att förstå det då, men det var en spännande tid för soulmusiken. Hip hop hade ännu inte blivit Coca cola-reklam och såväl technon som housen gjorde sina försök att nå massorna. Alla delarna var ännu tillgängliga för alla att blanda ihop och skapa sin egna musik utav. Som Soul II Soul gjorde. Eller Ten City. Eller varför inte Inner City? Till och med Simply Red gav sin version. Och som en röd tråd löpte housepianot, som jag är så svag för.
Så här fortsatte min dag. Jag klickade mig vidare, från ett piano till ett annat (och här ser du också Sarah Assbrings dans igen och dubinfluenserna). På väg hem från jobbet lyssnade jag på Masters at Work. Jag hade nästan glömt bort hur fantastiskt det här låter. Jag lagade middag till Larry Levan-mixer och då var inte steget långt till den något snuskiga Is It All Over My Face och så var vi framme vid Arthur Russell. Som sjunger att det kommer att ordna sig. Det är okej att vara ledsen. Sjukdomen kanske äter upp ens kropp, men kärleken besegrar den inte. Och jag kommer att tänka på Jonas Gardells berättelse. Men det kräver en egen text. Som får skrivas någon annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)