Casimir Pulaski Day

Det handlar om en sång. Såklart. Eller så handlar det om mig. Jag vet inte. Det handlar också om en högtid, som infaller idag, den första måndagen i mars. Casimir Pulaski Day. Bli inte förvånad om du missat den, för den firas mest i Illinois och Wisconsin och jag gissar att du inte bor där. För mig är det först och främst en sång. Casimir Pulaski Day.

Märkligt nog gick den förbi mig de första gångerna jag lyssnade på Sufjan Stevens album ”Illinois”. Det var så många andra fantastiska sånger som stal min uppmärksamhet. Kanske var det först när en vän utnämnde den som en av sina främsta gråtlåtar, som jag satte mig ner och lyssnade. Och lyssnade. Och lyssnade. Och grät.

Jag tyckte att det handlade om mig. Men ändå inte.

Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens.

I remember at Michael's house
In the living room, when you kissed my neck
And I almost touched your blouse.

Jag har suttit i samma soffa i bibelstudiegruppen. Vi bad också för de sjuka. Någons syskon med förkylning, någon avlägsen släkting med dåligt hjärta. Till och med en pappas arbetskamrat som fått cancerbesked gav vi våra böner. Vi bad också för mig. Vi var säkra på att det skulle fungera. Men inget hände. Också det är ett svar, fick vi lära oss.

Vi sjöng om kärleken till Gud och det gav oss utlopp för en del av våra känslor. Men vi var tonåringar. Vi hade så mycket av det och vi visste inte vart vi skulle ta vägen med våra brinnande hjärtan. Det säkraste svaret var Gud och våra medmänniskor. Ändå fanns en längtan kvar efter närhet. Vi brann för att lära oss mer om hur man lever som kristen, men ännu viktigare var nog att få sitta bredvid hon man var kär i. Nästan få röra vid hennes blus.

All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window

Allt kom från Gud fick vi lära oss. Lycka och olycka. Även om olycka egentligen var från det Onda, så var det ett tecken på att Gud tagit för lite plats i våra liv. Vi behövde ge upp mer av vår vilja till Gud. Vår tro var inte tillräckligt stark. Vi ville bli bättre kristna. Jag ville bli bättre. Jag försökte. Varje dag. När vi nått långt var vi ändå aldrig säkra på att vi gjort rätt. Vi hade säkert kunnat få se Jesus i fönstret och ändå inte varit nöjda. Det fanns alltid mer att ge.

All the glory when He took our place
But He took my shoulders, and He shook my face,
and He takes and He takes and He takes

Vi ville bli omskakade och vi ville skaka om. Bli förändrade och förändra. Målet var givet: att bli en god kristen och få andra att bli det. Och visst blev vi omskakade. Kastade mellan hopp och förtvivlan. Tro och tvivel. Gud tog och tog, men ändå ville vi tro. En del av oss gav till slut upp. Vi fick det inte att gå ihop, det liv vi mötte och det liv som beskrevs i kyrkan. För vissa var det en sorg, för andra en befrielse. En del av oss blev kvar, sittande i soffan. Men nu nyköpt och ännu inte sliten. Placerad i vardagsrummet i den nyrenoverade förortsvillan. Några år äldre, utan tonåringens känslostormar. Men samma böner. Samma svar.

Om ni också vill lyssna kan ni spotifya, groovesharka eller youtuba den ganska lätt. Men av alla versioner rekommenderar jag den här. Någon gång ska jag förklara varför.

Tack till G.