Det var egentligen bara meningen som en illustration på motkrafter mot klubbmusikens machomän (och idén var inte ens min egen), liksom inte för att låten i sig var fantastisk. Men nu kan jag inte sluta lyssna på den. Så vackert. Jag som alltid avfärdat Joni Mitchell som singer-songwriter för musikhögskolestudenter (ja, så fördomsfull är jag). Jag lovar att tänka om.
Tack James!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar