Igår kväll räddade en DJ mitt liv, igen (och igen och igen...)

För ett tag sen skrev Andres Lokko om diskotekets historia i GP. I år har det gått 50 år sen det första diskoteket öppnade, Whisky A-Go-Go i Los Angeles. Sen dess har mycket hänt. Vi har slutat säga diskotek och det var längesen disco var det enda som spelades på ställena. Inte minst har dansmusiken blivit en musik som det inte längre dansas till. Och dagens dominerande dansmusik, house, har blivit den nya popen.

Jag gillar house (och disco, som enligt mig är andra sidan av samma mynt), men ändå blir jag inte glad när Valhalla IP i Göteborg huserar (!) housefestivaler och dj-trios säljer ut stora arenor i Solna med sina maskiner. Varför? Min inställning skulle kunna bortförklaras med snobbism: att vilja ta avstånd från sånt som blivit mainstream. Men nej, den här gången handlar det om något annat. När kungabarnen står på läktaren och lyfter händerna i takt med basgången blir jag istället ledsen och tänker på deras kollegor i ett annat land. I Marocko blomstrade hårdrocken som musiken för en regimkritisk och oppositionell revoltrörelse. Tills en dag kungens döttrar sågs på läktaren. Den politiska laddningen i hårdrocken försvann i samma sekund liksom kritiken mot kungastyret.

En liknande utveckling har drabbat housemusiken. Discon, det som senare skulle kallas house, var från början en musik för de som inte fick plats. New Yorks svarta, homosexuella och latino hade hittat sitt soundtrack med texter om frihet, om att få vara sig själv och om att en dag kunna gå hand i hand in i det förlovade landet. Det var en musik som var så mycket mer politisk än den samtida punken, utan att ens behöva anstränga sig för det. Tills...ja, ni vet. Det var liksom inte den vita heterosexuella mannen som skulle haka på Love Train. Men han gjorde det ändå.

Idag är discjockeyn stjärnan, han flygs från en spelning på Ibiza till en ny i Paris samma kväll och liknar ett nattklubbsgig vid en sexuell erövring. Därför var det en sån befrielse, ja till och med en politisk handling, när dubstep-producenten och löftet James Blake för två år sen satte sig ner vid pianot och spelade Joni Mitchells A Case of You. Det svaga och mjuka fick åter en plats i den moderna dansmusiken. Jag grät då med, men av andra orsaker.

Nu är han tillbaka, James Blake, med ny dansmusik som ingen kan dansa till. Men åh så vackert!