I soffan framför TV:n

Och hur har TV-året börjat då? Tja, inget vidare. Inte som förra året med The Line of Beauty. Men å andra sidan gick det utför efter det. Jag tittade på SVT:s sjukhusdrama Om ett hjärta och visst var det gripande, tänkvärt och välgjort med tunga karaktärsskådisar. Men när man vet att Solveig Ternström, förutom att spela huvudrollen, samtidigt för centerpartiets räkning lägger fram förslag i riksdagen kring vårdpolitik som bara av en händelse berör seriens frågor, blir det en besk eftersmak. Det var just det där med den opartiska, fria televisionen igen.

I sjukhusgenren sägs Grey's Anatomy vara en klippa. Men jag har så svårt för överambitiösa läkare som hurrar när de får in olycksfall som de kan rädda livet på och bli folkets hjältar. Jag är inte imponerad.

Jag brukar vara svag för amerikanska ungdomsserier, men kanal 5:s Gossip girl får mig att må illa. Overkliga miljöer, overkliga känslor, och för lite vårvinter. Och de där semi-kändisarna som dansar runt på TV4 får mig inte att må bättre. Att jag ägnar fredagkvällen åt På spåret och faktiskt roas av det säger mer om TV-klimatet just nu än om själva programmets kvalitet.

Mest roas jag av amerikanska hemmafrushower som visas när Frans sover middag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Det där ska jag också pröva. Tack Martha Stewart!"

Jag saknar Six feet under.

Jag vet att jag inte borde klaga. Jag vet att jag istället borde titta på Mad men på kanal 9 eller The Wire (om den går fortfarande?). Men tyvärr ligger serier efter 22 utanför mina trötta ögons räckhåll. Så jag fortsätter att klaga. Och så länge SVT lägger ner halva sin budget på den där oändliga tävlingen som sägs handla om musik, så lär vi inte få se något nytt The Line of Beauty. Jag önskar att jag snart återkommer med en gladare rapport från TV-världen. Men jag tror inte det.