Bodil

I en solstol på Gran Canaria, tidigt i januari, läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Debatten kring boken har sedan länge somnat in och jag tänker inte väcka den igen. Låt mig bara säga att boken fick mig att känna mig gammal. Och jag tror inte, till skillnad från en viss öisares kommentar på bokens baksida, att detta är den svenska litteraturens framtid. (Jag lägger snarare min röst på författaren bakom boken på mitt nattduksbord just nu, Montecore.)

Jag pratar hellre om böcker jag gillar, som Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år, en julklapp från hustrun. Boken består av texter från hennes utsökta blogg, men går lika bra att läsa i bokformat. Små förtjusande texter om mullvadar och Majakovskij, Zidane och Zarkozy, Putin och Plura, och såklart, Tony Soprano. Allt vävs samman och allt hör ihop. Om ni undrar hur Det finns hopp! ser ut i mina drömmar, så läs Bodil Malmsten.