Alla nyanser av grått

Jag har svårt att släppa There will be blood. Jag vill bli av med den , men filmen förföljer mina tankar hela tiden. Den var otäck. Kanske det otäckaste sen Bert Karlsson tog plats i riksdagen, som Fredrik Sahlin sa om filmen The others. Jag vet inte riktigt varför filmen gav mig sånt obehag. Och ändå tyckte jag den var bra. Kanske är det bristen på kärlek från far till son som berör mig. Eller så är det mer att det inte fanns någon människa i filmen som jag kunde känna sympati för. Ingen att tycka om. Av samma anledning hade jag svårt att tycka om Vi som aldrig sa hora. Jag gillade inte personerna. Jag försökte, men de gick inte att tycka om.

Jag borde ha tittat på Kes-falken på SVT igår, men den sändes lite för sent, som vanligt. Ken Loach filmer har allt det jag längtar efter just nu. Värme, verkliga känslor och verkliga människor som försöker göra det rätta och ingen regissör som ser ner på dem. Därför gör man som tittare inte det heller. Dessutom älskar jag alla de grå nyanserna i en nordengelsk industristad en eftermiddag i februari.