Phil Spector. Manic Street Preachers. Elvis Costello. The Twilight Sad. Billy Bragg. Och, håll i er, the Proclaimers (det var inte mitt påhitt, men jag kan inte förneka att det stämmer). Om du kan tänka dig hur alla de skulle låta samtidigt, så kan du föreställa dig Glasvegas.
Rätt fånigt namn, men är man från Glasgow och rullar på r:en när man sjunger så räddar det mycket i min värld. Kanske är det här den nya hypen. Jag är inte helt säker. Ena stunden är det makalöst bra. Andra stunden känns det bara svulstigt. Just nu lutar det åt det första. Men tiden får visa.
Kom och hälsa på mig om tusen år.
Äsch, det behövs inte. Fråga mig i oktober igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar