måndag, augusti 15, 2011

Elljusspår

Vi hade idrott två gånger i veckan när jag gick på högstadiet. Minst en av de gångerna, det känns som fler, sprang vi elljusspåret i Grimsta. Oftast var det spåret på 2,5 km, men mot slutet av nian höjdes kravet på att klara 5 km. Jag avskydde de lektionerna. Det gick alltid ut på att springa så snabbt som möjligt för att nå bra betyg. Jag vet många som fuskade. De sprang en bit på spåret, sen vek de av in i skogen, satte sig för att vänta en stund och sprang sen ut en bit före målgången. Strålande tider varje gång och idrottsläraren gav högsta betyg. Själv släpade jag mig runt med ständigt håll och nådde bara tider som gav en trea i betyg och nedlåtande blickar från samma idrottslärare.


Jag minns det igen när jag går längs ett elljusspår i Hindås. Jag tänker att alla elljusspår är lika. Samma granar som kantar samma väg av spån och grus. Jag är tillbaka på Grimstaspåret igen och det är en obehaglig känsla. Det var inte bara orättvisan på idrottslektionerna som gjorde Grimstaspåret till en fasa. Det gick hela tiden rykten om att det fanns våldtäktsmän, rånare och mördare i spåret. På anslagstavlan vid starten fanns reklam om överfallslarm. Och det är det som är det märkliga med elljusspår: ljuset gör att man kan springa på kvällen, men aldrig i livet att någon skulle våga göra det.


John Ajvide Lindqvist vet detta. I inledningen av Låt den rätte komma in hittas döda kroppar hängandes i skogen, tömda på blod. Längs med Grimstas elljusspår. Förmodligen var jag inte ensam om att hata de där lektionerna.


Löpning handlade för mig mer om att springa ifrån någon/något än att springa mot ett mål. Att springa av rädsla istället för motion. Som ni förstår omfamnar jag inte de senare årens löparboom helt och hållet. Vi är fler som ser på det med skepsis. Men kanske av olika anledningar.

Inga kommentarer: