Det är väl värmen antar jag

Det har varit varmt idag. Kanske inte så hemskt varmt egentligen, men det kändes så. Jag har varit mer irriterad än vanligt. Jag har gjort sånt jag ångrar och sagt sånt jag inte borde. Det är väl värmen antar jag.

Värme och vrede går hand i hand i fiktionens värld. Du kanske minns hettan i Spike Lees Do the Right Thing som får gästerna på Sal's pizzeria i Brooklyn att koka över. I en annan New York-film, A Guide to Recognizing Your Saints, slutar den varma sommardagen i ett mord framför en spelautomat. Och vad var det Mersault gav som förklaring till att han sköt en arab i Albert Camus Främlingen? Just det, solen i ögonen.

Men inte godtar vi Mersaults förklaring? Ett mord går inte att skylla på solen och värmen. Det måste finnas en riktig orsak. Men Mersault ger ingen. Precis som Mark i Siri Hustvedts Vad jag älskade. Varför ljuger Mark? Varför stjäl han? Varför går han på droger? Alla runtomkring frågar, men han kan inte svara. Nån gång anger han föräldrarnas skilsmässa som orsaken till drogmissbruket. Han tror inte på det själv, men han förstår att andra vill ha förklaringar.

Det är väl så vi funkar. Allt måste ha en orsak, eller åtminstone nån förklaring. Människor gör inte bara saker utan anledning. Och orkar man inte gräva fram en sann förklaring skyller man på något annat. Som värmen.

Det hade lika gärna kunnat vara en iskall dag. Det var inte värmen.

Förlåt.