Trött

Jag har blivit trött. Det finns ju så mycket att bli trött på.

Jag är så trött på ett jämställdhetsarbete som aldrig går framåt. Jag är så trött på att pappor fortfarande tar ut en minimal del av föräldrapenningen, och inte tycks planera att ändra på det, "det passar liksom inte mig". Jag är så trött på en alliansregering som bara pratar valfrihet för familjen och morot för de som delar lika. En valfrihet som alltså inkluderar att välja att bli förälder och sedan välja att inte ta hand om sitt barn. Det får vara slut nu. Gör föräldrapenningen individuell. Mammor och pappor har ett individuellt ansvar, inte bara ett gemensamt ansvar för familjen.

Jag är så trött på föreläsningar med rubriken "Kvinnligt, manligt och mänskligt" och att jag ska nicka gillande till saker som "när kvinnor säger 'sedan' menar de 'nu'" (som exempelvis medelålders män som är informatörer på Ringhals förklarar när de istället ska prata energifrågor.) Jag är så trött på sånt.

Jag är så trött på att jag ska bli tjusad av den svenska överklassens och kändisvärldens liv. Jag bryr mig inte om Stureplan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att parkera en suv på Humlegårdsgatan. Jag vill inte läsa om hur jobbigt det är att alltid behöva beställa in den dyraste champagnen (nej, jag orkade aldrig läsa färdigt Snabba cash). Och jag blir trött på att ungdomar antas vara intresserade av endast detta (förutom frågan om självmord), om man ser till urvalet av noveller i Västtrafiks Färdlektyr från förra året (som jag först blev glad av att se på jobbet, men senare ledsen).*

Jag är så trött på Filip och Fredrik och grabbigheten. Jag är så trött på att jag ska antas tycka det är roligt när de leker plasktävlingar med folk eller försöker känna igen sina kompisars penisar. Snälla, sluta nu. Jag är så trött på att det infantila är norm och att ingen tros vilja ha något annat.

Finns det inget hopp? Kanske. Jag lyssnade på Verkligheten i P3 en gång. Jag tror dom har nåt. (Malmöradio tycks överhuvudtaget ligga i en klass för sig just nu.) The Radio Dept. har självklart också nåt. Att de vågar sjunga om Freddie och gänget i regeringen ger mig hopp. Snart är nya skivan här. Och så är det snart dags för filmatiseringen av Brid... Nej, jag ska ge mig nu.

*Det är stor skillnad på den svenska och brittiska överklassen. Den senare är föremål för alltför mycket av min fascination. Du kanska kallar det dubbelmoral, jag kallar det urskiljningsförmåga.