Tillbaka!

Datorkrångel, semester, datorreparation, datorkrångel igen, dagisinskolning, inköp av ny dator, jobbstart, bredbandskrångel.

Så. Då förstår ni varför det varit sällsynt tyst här den senaste tiden. Det är inte så att det inte funnits något att skriva om. Exempelvis har ju augusti passerat.

Augusti är en månad för uppbrott och förnyelse. Kanske är det en kvarleva från studenttiden, då augusti alltid innebar en ny fas i livet, men jag får alltid en speciell känsla när augusti infinner sig. Det är tiden för att fråga sig vad man håller på med. Är det verkligen lärare jag ska vara? Borde jag göra något annat egentligen? Än så länge har jag inget nytt svar.

Men augusti ger mig också ett sug efter ord som bränner och musik som skaver. I augusti läser jag Kristian Lundberg och världen kring Slussgatan i Malmö öppnar sig. Slussgatan... Ja, det var också en augusti. En nyupptäckt: Liv Strömqvists Einsteins fru. Träffsäkert, lärorikt och argt. Nu är jag också arg. Jag har också upptäckt Joan Didion. Sorgen i Ett år av magiskt tänkande, fantastiska reportage i Att lära sig att leva.

För ett år sen skrev jag om The Twilight Sad och min sjukliga augustilängtan efter gitarrmangel. Jag har inte upptäckt några nya rundgångar i år. Istället har jag som vanligt hamnat i The Velvet Undergrounds monotoni och The Radio Dept.s drömska ljudlandskap. Och njutit av The Dodos trummor och sången från Noah and the Whale. För att inte tala om symfonierna från franska M83 som nog blivit årets augustisound.

Inte sällan har jag sett årets bästa film i augusti. Augusti gav mig The Squid and the Whale. En annan augusti serverade både Lost In Translation och Eternal Sunshine... Som gjorda för augustis vemod. I år blev det inte så. Visst såg jag The Dark Knight, men så djupt tog den mig inte att den blir årets film. Nu är det september och snart har fimatiseringen av Brideshead Revisited premiär. Ja, jag lyckas nämna den igen. Det känns bra att vara tillbaka.

Som ni märker har jag tröttnat på brunt.