Av flera anledningar.
1. Det är flitigt använt i den borgerliga regeringens retorik för att övertala oss om nödvändigheten av deras åtgärder. Avdrag för hushållsnära tjänster är avgörande för att familjer ska få livspusslet att gå ihop. För att inte tala om vårdnadsbidraget, enligt samma synsätt. Livspussel är kanske det vanligaste ordet när regeringen presenterar sin familjepolitik.
2. Det antyder att livets olika delar (jag vill inte säga pusselbitar!) måste gå ihop fint och smärtfritt. Inget som skaver nånstans, allt hänger ihop perfekt. Men är det verkligen något att sträva efter? Är det perfekta livet ett äkta liv? Eller vad säger du, Nietzsche?
3. Bodil Malmsten (ja, nu igen!) har skrivit att en av anledningarna till att hon bor kvar i Frankrike är språkets betoning av skuldfrågan. Det franska språkets verb betonar subjektets aktivitet. Det är jag som utför handlingarna, inte något jag passivt utsätts för i första hand. Svenska språket betonar inte detta lika tydligt och inte heller vår kultur där vi gärna ger någon annan skulden för det vi inte gillar i våra liv.
Ordet livspussel hamnar i den kategorin. Det låter som att någon annan gett mig pusselbitar (nu sa jag det!) som jag ska foga samman efter bästa förmåga. Men det är inte sant. Jag har valt mina pusselbitar (igen!). Jag kan slänga de jag inte gillar. Jag, och ingen annan, väljer mitt liv. Eller hur, Sartre?
2 kommentarer:
hej Simon!
Läste om dina senaste biobesök och att det blivit många otäcka män...
Nu kanske jag kommer med ett jättegammalt tips men har ni sett Juno?
//Hanna
jag håller bara med. om livspussel (fint att någon uppmärksammar detta okvädinsord) men också om juno. tre gånger ska man se den. sen gal tuppen.
/klehn
Skicka en kommentar