När sommaren närmar sig sitt slut vill jag ha rundgångar och skrammel. Jag vill ha monotont malande gitarrer och pianon med samma plinkande ton i tio minuter. Jag vill ha något opolerat, något som skaver, något som gnisslar. Jag vill ha Velvet Underground, My Bloody Valentine eller The Jesus & Mary Chains.
Det är samma sak varje år. Dagen då jag plötsligt började gilla Sonic Youth var en alldeles för varm augustidag och grillkolen stod mig högt upp i halsen. Kanske är det en motreaktion på sommarens väloljade grillfestpop, anpassad för att gillas av alla. Och ingen. Inte en ton är på riktigt. Det viktiga är att det funkar som ringsignal. Eller kan säljas in med Allsång på Skansen.
Därför är det en sån glädje för mig att jag blivit vän med The Twilight Sad de senaste dagarna. Skrikiga gitarrer och nattsvarta texter är det sena augustis bästa soundtrack. En perfekt förberedelse för höstdepressionerna.
(För övrigt så har min föräldraledighet just börjat och jag har fullt upp med att springa runt i lägenheten efter en superlycklig liten kille som precis lärt sig gå och som gärna stoppar allt han kan få tag på i munnen. Typ sladdar, grytunderlägg av kork och alla sorters böcker. Smaskens!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar