Slut

Allting tar en gång slut. Mjölet i påsen, pengarna på kontot, gammal vänskap. Inget är evigt, allt är föränderligt. Det är den enda sanna lagen. Ibland till sorg, ibland till glädje.

Terminen är slut. De sista proven är rättade. Betygen är satta. Eleverna har gått hem. En vidunderlig lättnad och glädje.

Six feet under är slut. Nate är död. Ruth, David, Keith, Brenda och Claire kommer att dö och i det sista avsnittet fick vi veta hur. Det är naturligt att en serie som så mycket kretsat kring döden en gång också skulle ta slut. En bra serie vet även när det är dags. Jag är glad över att slutet blev värdigt. Men när söndagkvällen kommer känns det tomt. SVT vill försöka trösta oss med en finsk dramaserie istället. Jag tackar ödmjukt nej.

Om någon bad mig lista de bästa tv-serierna genom tiderna (snälla någon, bed mig!) så skulle Six feet under vara med. Den kära Bodil Malmsten håller inte med. Hon menar att den innehåller för lite våld och föredrar Sopranos. Ja, där är det ju inte brist på den ingrediensen. Samtidigt så är väl en serie om döden så våldsam som något kan bli. Om det nu är våld man är ute efter.

En bra tv-serie enligt mig utnyttjar den fördel som tv har gentemot filmen, nämligen tiden. Filmen har två timmar på sig att presentera sina karaktärer, ordna en konflikt och sedan lösa den. Tv-serien kan ha den tiodubbla tiden till förfogande. Six feet under har ett par gånger gått i fällan och trott att den varit en film. Hela dramaturgins schema har avhandlats på 50 minuter. Men det är förlåtet. I det stora hela har det varit en riktig serie. Ingen hast, inget jäkt. Karaktärerna och konflikterna har fått mogna i den takt som behövts. En kvalitet som blir mer och mer sällsynt.

Jag håller med Bodil, vi hörs om hundra år så får vi se vilken serie som överlevt. Jag kanske har ändrat mig då. Inget är evigt. Allt är föränderligt.