onsdag, maj 23, 2007

Los Angeles-illamående

Innan mina treor i svenska slutar har jag velat ge dem några av mina kulturfavoriter. Så de vet vad de ska läsa/se/lyssna på när de går ut i vuxenlivet och är utan min goda vägledning. Jag har tjatat om Margaret Atwood (såklart!), tagit med mig tidningen Sex och pratat mig varm för Mattias Alkbergs betydelse för den svenska indiepopen. Nu hade turen kommit till mina filmidoler och det var så svårt, så svårt att välja. Man vill ju att det ska vara nåt de kan gilla samtidigt som det är nåt jag gillar. Valet föll till slut på Woody Allens Annie Hall.

Vete sjutton om det gick hem. Jag småfnissade hela tiden men eleverna satt rätt tysta. En del skratt hördes när Woody Allen körde sina bröderna Marx-snubbelskämt. Men då var jag tystare. Jag hade lockat med att detta var den romantiska komedins grundfilm som inspirerat bland annat Måns Herngren och Hannes Holm (även om de inte lyckats så bra). Och om filmen i sig inte skulle omfamnas så tipsade jag om att kolla in Diane Keatons snygga kläder (vi pratar om modeintresserade Boråsungdomar). Men jag tror inte att nåt hjälpte. När jag efter filmen sa att "ni såg väl att det var Paul Simon" och de bara tittade gapande så kände jag att .. ja,ja, det var i alla fall värt ett försök.

Men själv kom jag att tänka på den stora konflikten som presenteras i filmen. Inte den mellan kärleksparet Annie och Alvy. Utan en som är viktigare än så. Den mellan östkust och västkust, New York mot Los Angeles. Ingen konflikt har varit mer betydelsefull i den moderna populärkulturen. New York skapade punken, men de kaliforniska skatekidsen tjänade pengar på den. James Ellroy placerade den hårdkokta deckaren på kullarna i Beverly Hills och Paul Auster svarade med att förvirra läsaren in i Brooklyns gator. Och aldrig visa vägen ut. David Letterman kämpar ständigt om tittarna med Jay Leno. Listan kan göras lång och jag märker att detta är ett ämne större än bara ett blogginlägg. Jag får be att återkomma.

Ni vet nog i alla fall på vilken sida Woody Allen står. Om inte så blir det mer än tydligt när han i Annie Hall blir den förste med diagnosen Los Angeles-illamående.

1 kommentar:

Gustav sa...

Ett tappert försök i alla fall...